Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale

hvars manskap ligger i garnison ett stycke n. om staden. Skräckscenerna i seapoysupproret började i M. 10 maj 1857. 1--3. J. F. N.

Mira-typen, astron. Stjärnor af Mira-typen kallas sådana variabla stjärnor, hvilka liksom Mira Ceti (se d. o.), efter hvilken typen är uppkallad, förete stora, mer eller mindre regelbundet periodiska ljusväxlingar med jämförelsevis långa perioder (flera månader till flera år). Se Variabla stjärnor. B-d.

Mirb., vid växtnamn förkortning för franske botanisten C. F. B.-Mirbel.

Mirbanolja l. Konstgjord bittermandelolja, fr. Essence de Mirbane [-sä'8 do mir-bän], kem. tekn., handelsnamn på en blandning af nitrobensol och nitrotoluol, som med anledning af sin angenäma lukt användes vid parfym- och tvåltillverkning. Den utgör en gul, i vatten så godt som olöslig, i alkohol och eter lättlöslig vätska, som är tyngre än vatten (eg. v. = 1,2) och som kokar vid 205°--210° C. Namnet härrör från Collas i Paris, hvilken först framställde detta ämne i större skala. (S. J-n.)

Mirbeau [-bå], Octave, fransk författare, f. 16 febr. 1848 i Trévières, har efter sin debut som bonapartistisk journalist och (1875--77) underprefekt i S:t Girons verkat uteslutande som fri skriftställare. Hans radikala konstkritik banade väg för en riktigare uppskattning af de impressionistiske målarna och Rodin. Bitande kvick kåsör, uppsatte han 1883 den pamflettistiska skämttidningen "Les grimaces", företog 1884 vidsträckta utländska resor, var en tid medarbetare i anarkistblad -- mordet på Carnot gjorde honom dock afvogt stämd mot "handlingens propaganda" -- och uppträdde alltsedan 1895 som en af de trognaste, djärfvaste och mest energiske dreyfusarderna. 1887 gifte han sig med skådespelerskan Alice Regnault, äfven känd som författarinna. -- M. har strött omkring sig värdefulla tidningsartiklar (han lancerade bl. a. Maeterlinck och Rodenbach i Frankrike), men framför allt blifvit ryktbar genom sina många rent litterära verk. Han slog igenom med Lettres de ma chaumière (1886), originella och stämningsmättade natur- och folklifsbilder från Normandie, M:s hembygd. Bland hans följande arbeten äro Le Calvaire (1887), en öfverlägsen analys af en på samma gång passionerad och klarsynt kärlek samt en grym satir öfver kriget, och L'abbé Jules (1888), en katolsk prästs typiska historia. Sébastien Roche (1890), en af M:s personligaste och mest betydande böcker, afslöjar jesuitskolornas skändliga perversitet och den gängse krigs-"moralens" intighet, Le jardin des supplices (1899, med scenerna förlagda till en afrättsplats i Kina) skildrar i exotiska färger vedervärdiga moderna dekadansfenomen, och den uppseendeväckande Les mémoires d'une femme de chambre (1900) framställer dristigt några af det moderna parislifvets afvigsidor, hvartill Les vingt et un jours d'un neurasthénique (1902) utgör ett komplement. M. är äfven mycket framstående teaterförfattare. Den af social harm genomträngda strejktragedien Les mauvais bergers (1897) skiljer sig från G. Hauptmanns "Väfvarne" bl. a. genom att starkt betona det individuella. Varaktig framgång vann M. med det mästerliga karaktärsstycket Les affaires sont les affaires (1903, "Affär är affär", uppf. 1904 i Stockholm), hvars cyniska, brutala och intelligenta hufvudperson är en med etsande skärpa framställd modern uppkomlingstyp. Farces et moralités (1904) inrymmer flera liffulla och uddhvassa småpjäser, och det tills- med Th. Natanson författade sociala dramat Le foyer (1906) låter de högre samhällsklassernas "filantroper" schavottera i all deras styggelse.

M. är en af det moderna Frankrikes främsta författare. Revolt mera än raljeri utmärker hans gallsprängda samhällssatir, och hans vältaliga diatriber ha till klangbotten ett djupt medlidande med de förtryckte och betryckte. Genom sin skärande ironi eller sitt oblidkeliga hån öfver råhet och dumhet, sin realistiska gestaltningskraft, sin stils skärpa och must leder han stundom tanken tillbaka till H. Daumier. Mycket i M:s ungdomliga vigör, oförskräckthet och experimenteringsbegär jämte den innerliga naturkänslan röjer hans normandiska härkomst; vissa af hans antitetiska replikskiften och radikala uppgörelsescener äro t. o. m. befryndade med nordisk dramatik. Träffande har man sagt om honom, att "hans tårar bli etter" ("ses larmes deviennent des projectiles"). -- Se M. Nordau, "Zeitgenössische franzosen" (1901), E. Pilon m. fl. i "Les célébrités d'aujourd'hui' (1903, med utförlig bibliografi) och G. Larroumet, "Études de critique dramatique" (1906), samt en essay af G. Ullman i "Ord och bild" (1907). E. A-ie.

Mirbel, Charles François Brisseau-, fransk botanist, f. 27 mars 1776 i Paris, d. 12 sept. 1854 i Championnet, började sin bana som tecknare och målare och förordnades af konung Ludvig Bonaparte i Holland till direktör för holländska målarskolan i Rom. Inom kort slog han dock in på den vetenskapliga botaniken med den framgång, att han 1808 blef led. af franska vet. akad. och s. å. professor vid Faculté des sciences. M. var en af de förste, som efter det linnéska, öfvervägande deskriptiva tidehvarfvet upplifvade och genom egna arbeten kraftigt främjade växtanatomien och växtfysiologien. Han utgaf Traité d'anatomie et de physiologie végétales (2 bd, 1802), skref som fortsättning på Buffons verk delarna 3--25 af Histoire naturelle des végétaux (1800--06) samt följande hufvudarbeten: Exposition et défense de ma théorie (1808),