Sida 441
Molin, Lars
som däri gafs af en öfvermodig, fräck och hänsynslöst njutningslysten adelsjunker. M. blef genom den en föregångare till Beaumarchais i "Le mariage de Figaro". I "Le misanthrope" skildras en ädling, Alceste, som ända till människohat känner sig kränkt och upprörd af allt det tillgjorda och falska, som vidlådde den tidens aristokratiska kretsar och deras umgängesvanor. En kontrast mot denna hejdlöshet bildar den måttfulle Philinte, genom hvilken M. tolkar sin uppfattning af "l'honnête homme", den till skick och väsen fint utbildade, öfverlägset korrekte världsmannen, som utgjorde den tidens ofta skildrade, sociala idealtyp. I prosastycket "L'avare" är en gammal girigbuk hufvudpersonen, men däri ingå äfven fint tecknade andra typer af båda könen. Kleresiet, ämbetsmannakåren och, af kvinnotyper, modern ega inga representanter i denna långa serie af olika karaktärer och personager. -- Uppränningen till hans pjäser var stundom långods, till hvilket han dock förvärfvade eganderätt genom ämnets konstnärliga och fullt originella behandling. Som han gjort till sin uppgift att både rätta och roa, var han alltid mån om att i äfven mycket allvarliga situationer inblanda ett komiskt element. Hans teckningar äro i det stora hela fullt objektiva och opersonliga, men hans samtida ansågo sig stundom kunna utpeka originalen till vissa af hans typer, och man återfinner någon gång uttalanden och stämningar, som otvunget kunna ledas tillbaka till hans personliga erfarenheter från ett disharmoniskt äktenskap. Riktlinjerna för kvinnans uppfostran och grundvillkoren för goda familjeförhållanden utgjorde också ett tema, till hvilket han ofta återkom, ty det gaf honom tillfälle att lägga fram sin sunda, men något kyliga lefnadsvishet. -- M. behandlade sin vers, nästan alltid alexandriner, med fulländadt ledig konstnärlighet och lämpade språket troget efter den talandes bildningsnivå och karaktärsläggning, hvarmed torde stå i samband, att dialogerna stundom fått en ordrik vidlyftighet, som ej stämmer med vår tids kraf på större måttfullhet i detta hänseende. Från den tidens för skådespel af alla slag strängt formulerade föreskrift om enhet i tid och rum afvek M. ytterst sällan, och då af nödtvång, t. ex. i "Don Juan". En svag punkt i M:s i öfrigt fulländade konstnärskap är den vårdslöshet, hvarmed han ej sällan förmedlade upplösningen af en dramatisk konflikt. -- Inom dramats historia bildar M. genom sina verk en öfvergång från ett äldre skede till det moderna. Hans farser och intrigstycken utgöra en genialisk fortsättning af en genre, som redan länge varit rikt representerad särskildt i Italien och Spanien. Genom sina sedeoch karaktärskomedier skapade han en ny genre, inom hvilken han tjänat som föredöme ännu långt in på 1800-talet. Äfven om hans maner nu börjar kännas föråldradt, skall han dock som skarpsynt iakttagare och talangfull tecknare af hvad han iakttagit ännu länge bevara en framskjuten plats bland vår kulturs dramatiska författare. -- M. framhöll själf, att skådespel författas endast för att uppföras, och däraf förklaras hans ringa omsorg om att få sina verk i oförvanskad form bevarade åt eftervärlden. Redan under hans lifstid befordrades visserligen flertalet pjäser till trycket, dels genom hans egen försorg, dels genom tjuftryck, men en något så när definitiv upplaga af hans samlade komedier åstadkoms först 1682, och då af hans trogne vän La Grange, som alltsedan 1659 tillhört hans trupp. Det är sannolikt, att denne haft tillgång till af M. efterlämnade manuskript, hvilka dock sedan gått så fullständigt förlorade, att allt hvad man ännu eger kvar, skrifvet af M:s egen hand, är några namnteckningar och ett par kvittenser. -- Den bästa och fullständigaste upplagan af M:s verk är utg. af E. Despois och P. Mesnard 1873--1900, i serien "Les grands écrivains de la France" (13 bd, af hvilka de 4 sista innehålla biografi, bibliografi, grammatiska observanda och en fullständig ordbok, hvartill kommer ett album med porträtt, faksimilen m. m., ny reviderad uppl. 1907 ff.). -- M. blef tidigt uppmärksammad i Sverige, och hos oss liksom i andra länder har han haft ett starkt inflytande på den inhemska dramatiska diktkonsten. Redan 1690 uppfördes i Stockholm pjäser af M. och då på tyska språket af en tysk teatertrupp. Sedan dess ha de ständigt ingått och ingå fortfarande i vår dramatiska repertoar. -- Goda öfv. från M. äro Strandbergs nämnda samt de af G. Klintberg, 1905 ("Misantropen") och A. M. Malmstedt, 1907 ("Tartuffe", "En misantrop" och "Vittra damer"). De tre sistnämnda äro mycket trogna och särskildt beaktansvärda för vaket bemödande att hålla dialogerna i fullt naturlig samtalsstil, hvilket medfört, att svenska alexandrinen där närmats till sitt franska mönster i rytmiskt hänseende. -- Molière-litteraturen ökas ständigt med skrifter af skiftande innehåll: biografier, detaljstudier, karakteristiker af hans pjäser, arkivforskningar m. m. Af allmänt orienterande litteratur må här anföras K. Warburg, "M." (1884, anmäld af H. Schück i "Nordisk revy" 1885), och N. Erdmann, "M." (1898), E. Rigal, "M." (1908), G. Lafenestre, "M." (1909), M. Wolff, "M." (1910), A. Lefranc, "La vie et les ouvrages de M.", föreläsningar vid Collège de France, utförligt refererade i "Revue des cours et des conférences" 1905--10, samt H. Fritsche, "Ein namenbuch zu M:s werken" (2:a uppl. 1887). P. A. G.
Molijn [måle'jn], Pieter. Se Molyn.
Molilja. Se Målilla.
Molimba, folkslag. Se Kamerun, sp. 721.
Molin, Lars, teolog, riksdagsman, f. 26 nov. 1657 i Kumla socken, Västmanland, d. natten till 20 sept. 1723 i Uppsala, student där 1677 och informator hos Erik Benzelius d. ä., försvarade 1684 en afhandling i romersk arkeologi, De clavibus, som ansågs särdeles värderik. M. blef 1685 konrektor i Västerås, 1686 konsistorienotarie och vid promotionen i Uppsala 1688 magister primus. 1689 företog han, med understöd af konungen, en längre utländsk resa, under hvilken han 1692 i Giessen blef teol. licentiat. Han prästvigdes i Stockholm 1693, blef 1694 regementspastor vid Lifgardet och utnämndes s. å. till teol. professor vid Dorpats universitet. 1699 flyttades detta till Pernau, och snart därefter måste M. vid ryssarnas infall fly öfver till Stockholm, där han 1702 blef änkedrottningens hofpredikant. 1703 blef han teol. doktor i Giessen samt 1705 förste teologie professor och domprost i Uppsala. På denna plats utvecklade M. mycken verksamhet, något som väl
Källa: Project Runeberg ·
