Sida 123
Messenien, landskap i Grekland
den berlinska börsaristokratien byggde M. äfven ett antal förnäma privatbostäder i staden och dess omgifningar. I dessa framträder starkt anknytningen till inhemsk nyantik eller barock. Dessa stilarter ha upptagits jämväl i M:s museibyggnader. Darmstadts museum infogar sig med sin fritt tolkade barockstil på ett osökt sätt i residensstaden, medan den af M. kort före hans bortgång fullbordade planen till ny museikomplex å Museuminsel i Berlin eger en monumental idealitet i släkt med Schinkels Altes museum. Detta verk (jfr fig. 3), som nu är under utförande genom L. Hoffman, kommer att framträda som det yppersta af våra dagars officiella arkitektur i rikshufvudstaden. M:s betydelse ligger emellertid först och sist ej i arbetena som sådana, utan i de sunda och nydanande principer, som ur dem kunna härledas. En god öfverblick öfver M:s verk bjuda specialhäftena 9 och 10 af tidskr. "Berliner architekturwelt". A. L. R.
Messene. Se Messenien och Messina.
Messenger [me'sindjo], eng., budbärare; namn på engelska tidskrifter.
Messenhauser, Wenzel, österrikisk revolutionsman, f. 1813 i Mähren, en mångsidigt begåfvad autodidakt, egnade sig i Wien, vid sidan af sin tjänst som löjtnant, åt belletristiskt författarskap. 1848 tog han afsked och uppsatte en tidning af liberal färg samt mottog några dagar efter den revolutionära jäsningens nya utbrott i Wien (6 okt.) kommandot öfver nationalgardet. Han organiserade i hast ett mobilgarde och vidtog äfven i öfrigt energiska åtgärder till stadens försvar mot regeringstrupperna. Då Windischgrätz intagit förstäderna, kapitulerade M. (30 okt.), nedlade befälet, då striden ånyo upplågade, men öfvertalades att återtaga det. Efter Windischgrätz' intåg i Wien gaf han sig frivilligt fången och arkebuserades (16 nov.), enär han brutit mot kapitulationen. Jfr Nitschner, "W. M." (1849).
Messeniskt bronsmynt med Demeters hufvud och en Zeusbild. Messenien (grek. Meooijry l. Msficfrjria, lat. Messenia, nygrek. Messini), det sydvästligaste landskapet på Peloponnesos, skiljes i ö. af Taygetos' bergskedja från Lakonien, gränsar i n. till Elis och Arkadien samt omslutes på öfriga sidor af hafvet. Landets östra del är genomdragen af utgreningar från Taygetos, och i dess inre höjer sig som en fristående bergmassa Ithome (nu äfven Vurkano), af ålder betraktadt som politisk och religiös medelpunkt och, med anledning af sin strategiska betydelse, som en nästan ointaglig bergfästning, kallad Peloponnesos' "andra horn" ("första hornet" var Akrokorint). Till Ithome sluter sig på västra sidan ett bredt bergland Aigaleon (nu äfven Kontovuni). Längre mot s. höjer sig en annan bergmassa, fordom kallad Mathia l. Emathia (nu äfven Lykodimo), hvilken med sina förgreningar till stor del fyller den breda halfö, som på västra sidan omsluter Messeniska viken (nu äfven Koroniviken) och slutligen utlöper i M:s sydligaste udde, Akritas (nu äfven Kap Gallo). Utanför denna udde ligger den lilla ön Theganusa (nu Venetiko) och något längre mot v. två större öar, fordom betecknade med det samfällda namnet Oinussai, "de vinrika" (nu Cabrera och Sapientsa). Utanför västra kusten ligger den bergiga ön Sfakteria (nu äfven Sfagia), som bildar Greklands rymligaste och tryggaste hamn (nu redden vid Pylos l. Navarino), och längre mot n. ön Prote (nu äfven Protano). M. är ett af Greklands skönaste och bördigaste landskap. I landets inre öppna sig nämligen emellan bergen vidsträckta och väl vattnade slättmarker, bland hvilka den största genomströmmas af den i Messeniska viken utfallande hufvudfloden Pamisos (nu äfven Pirnaza) och dennas många tillflöden. Södra delen af denna slätt bar med anledning af sin stora fruktbarhet fordom namnet Makaria ("den sälla" l. "välsignade"). Äfven den västra kuststräckan är lågland och i allmänhet bördig. Delvis består den dock af sandfält, och efter all sannolikhet är det där, gentemot Sfakteria, belägna Pylos det af Homeros omtalade "sandiga Pylos", Nestors konungastad. Bland öfriga forntida städer märkas Abiai, Farai (nu Kalamata), Korone (nu äfven Petalidi) och Asine (nu Koron) vid Messeniska viken, Methone l. Mothone (nu äfven Modon) och Kyparissia (nu äfven Arkadia) på västra kusten, Stenyklaros, de doriske konungarnas residensstad, på den efter detta uppkallade vidsträckta slätten i landets norra del samt Messene, den af Epameinondas grundlagda nya hufvudstaden vid foten af Ithome. -- M. beboddes i äldsta tid af lelegiska och eoliska stam-j mar. Efter dem kommo (enligt den traditionella i tidsbestämningen omkr. 1100 f. Kr.) de norr ifrån invandrande dorerna, hvilka där likasom i Lakonien och Argolis gjorde sig till herrar i landet. Emellertid synes doriseringen ha varit långt mindre fullständig än i Lakonien, och till sina doriska stamförvanter i detta land stodo messenerna af gammalt i ett spändt förhållande, hvilket ledde till de för M:s utveckling ödesdigra tre messeniska krigen. Det första af dessa (enligt vanlig beräkning 743--724 f. Kr.) slutade, trots den messeniske anförarens, Aristodemos' (se d. o.), tapperhet och uppoffrande fosterlandskärlek, med Messeniens underkufvande, och många messener utvandrade till Argos och Arkadien. Det andra messeniska kriget (685--668; enligt annan beräkning 645--628) var ett upprorsförsök, som slutade med eröfringen af bergfästningen Eira. Till detta krig ansluta sig sägnerna om den unge messeniske hjälten Aristomenes (se d. o.) och om skalden Tyrtaios (se d. o.), som genom sina sånger eldade spartanernas hjältemod. En del messener utvandrade till Syd-Italien och Sicilien; de, som kvarstannade, gjordes till heloter (lifegna), och M:s bördiga jord utskiftades bland spartiaterna. Först 464 f. Kr., då ett allmänt helotuppror i förening med en fruktansvärd jordbäfning hotade Sparta med förstörelse, gjorde de kufvade messenerna ett nytt försök att afkasta sitt ok genom det tredje messeniska kriget (464--455). Ett större antal af dem förskansade sig i sin gamla
Källa: Project Runeberg ·
