Sida 607
Mosellinjen, Fransk försvarslinje
komposition är omöjligt att afgöra, hvilka dessa bud voro. Troligen har ock M. härvid i stor utsträckning låtit bestämma sig af den rådande seden och gett sin nyskapande verksamhet form af en viss reglering i förhållande till denna. Fester, som utan svårighet kunna ha förekommit redan under ökentiden, äro påskoch nymånadsfester, de öfriga förutsatte jordbruk och fasta bostäder. På liknande sätt torde det förhålla sig med regleringen af den sociala sammanlefnaden. M:s gärning har äfven härvid i första hand sannolikt inskränkt sig till att reglera seden efter sin högre gudskunskap. Men därvid har han under sin (af Elohisten i 2 Mos. 18 betygade) långa verksamhet som domare öfver folket sannolikt också lagt grunden till en mängd civila och kriminalrättsliga bestämmelser, som nu ingå i Israels äldsta lagsamling, den s. k. Förbundsboken, 2 Mos. 20: 22--23: 33. -- Det bästa beviset på storheten i M:s person och lifsgärning ligger däri, att icke blott alla senare lagar i Israel ansågos vinna den bästa auktoritet, om de lades i hans mun, utan att ock den inemot slutet af konungatiden framträdande Deuteronomion förklarar, att icke heller någon profet uppstått i Israel, som kunde jämföras med Mose (5 Mos. 34: 10). E. S-e.
Den bildande konsten återspeglar M:s väldiga personlighet och betydelse i många märkliga framställningar, till en början snarast typologiska, Kristus-symboliserande (t. ex. på väggmålningar i Roms katakomber). Bland de senare, där det rent mänskliga och historiska i de olika hufvudepisoderna af M:s lif främst fängslat konstnärernas intresse, kunna här nämnas blott de ryktbaraste och yppersta: mosaiken i S. Maria maggiore i Rom (af år 432), fresker af B. Gozzoli (i Pisas Camposanto), Signorelli, Botticelli och Pinturicchio (i Sixtinska kapellet), de rafaeliska bibelbilderna i Vatikanens loggier, målningar af Poussin, Rubens, Rembrandt och Murillo samt i nyare tid teckningar af G. Doré. Plastiskt har Mose-motivet ofta behandlats bl. a. i flera fontänfigurer (en bland de mest berömda är Cl. Sluters på "Mosesbrunnen" i Dijon, se pl. V till art. Bildhuggarkonst,) af Ghiberti (på östportalen till Florens' Baptisterium) och framför allt af Michelangelo (se Buonarroti, sp. 601 med fig.).
Mosebacke, ett gammalt förlustelseställe på Södermalm i Stockholm (Katarina församling). Ursprunget till namnet är ej med visshet kändt. I midten af 1600-talet omtalas en "Mosis kvarn", som finnes ännu på Tillæus' karta 1733. Professor D S. von Schulzenheim köpte egendomen 1775 och var egentligen den, som började bebygga platsen, samt förskönade den med vackra trädgårdsanläggningar. Stället innehades sedermera af flera egare och började alltmer besökas för den sköna och vidsträckta utsikten, som blifvit vidtberömd (nuv. öfre terrassen ligger omkr. 45 m. öfver saltsjön). Åtminstone från senare delen af 1700-talet har där idkats värdshusrörelse. 1842 såldes en del af tomten till Stockholms borgerskap, som där uppförde ett navigationsskolhus (icke det nuv., som är byggdt på annan plats), och 1850 resten till handlanden K. A. Wallman, en bekant förlustelsearrangör, som på M. gjorde ganska dyrbara anläggningar, uppförde en stor öppen danspaviljong, en täckt sommarteater, en karusell, hjulgunga, schweizeribyggnad m. m. samt, 1852--53, en större teaterbyggnad (Södra teatern). Denna förstördes genom eldsvåda 26--27 aug. 1857, men redan efter ett par år kunde en ny teater, den ännu befintliga, invigas (1 dec. 1859; se Stockholms teatrar). Lägenheten eges numera af Mosebacke fastighetsaktiebolag, som låtit planera terrasserna och förskönat platsen. Sommarteatern är numera varietélokal (omdöpt till "Höga nöjet"). Tillträdet till M. är sedan 1883 underlättadt genom den af K. S. Lindmark (se d. o.) byggda, fristående Katarina-hissen (i Stadsgården) jämte den tillhörande Mosebacke gångbro (h. o. h. af smidt järn; 35 m. öfver Stadsgårdsplanen), där man f. ö. särskildt från paviljongen ytterst på bron njuter en friare utsikt än den från M., sedan denna delvis beskurits af väldiga nybyggnader nedanför i Stadsgården. Nämnda hiss och gångbro komma dock snart att nedrifvas, sedan Katarinavägen blifvit färdig.
Mose ben Maimun, Rabbi. Se Maimonides.
Moseböcker. Se Pentateuken.
Mosede [mö-], fort. Se Köpenhamn, sp. 664.
Mosel [måsel], fr. Moselle, lat. Mosella, biflod fr. v. till Rhen, upprinner 735 m. ö. h. i franska dep. Vosges i sydligaste delen af Vogeserna, n. om Ballon d'Alsace, vänder sig i en sydlig båge mot n. v. till Remiremont, där den fr. h. upptar Moselotte (Lilla M.), går in i dep. Meurthe-et-Moselle förbi staden Toul, där den kommer Meuse 15 km. nära och hastigt gör en vändning mot n. ö. till Frouard, där den förenar sig med Meurthe och blir segelbar. Vid Novéant kommer floden in på tyskt område (Elsass-Lothringen), rinner genom Metz och förbi Thionville (Diedenhofen), hvarefter den får en nord-nordöstlig hufvudriktning genom Rhenprovinsen, mellan Hunsrück på högra och Eifel på vänstra sidan, samt förenar sig med Rhen vid Koblenz (59 m. ö. h.). Större bifloder utom de nämnda äro Seille och Saar fr. h. samt Orne fr. v. Flodområdet utgör 28,033 kvkm., flodens längd 514 km., hvaraf 344 km. äro segelbara och 316 km. inom Tyskland. Flodens bredd är vid Toul omkr. 40 m., vid Metz öfver 60, nedanför Trier 150--200 m. Flodfarten är visserligen ganska tidsödande till följd af de många krökningar floden gör, i synnerhet emellan Trier och Koblenz, men säker och af stor vikt för Rhenhandeln. Ångbåtar gå till Trier. Moselkanalen följer floden från tyska gränsen till Metz, och vid Toul är floden förenad med Marne och Rhen genom Marne--Rhenkanalen. I naturskönhet täfla M:s stränder med Rhens. Detta gäller i synnerhet om trakten emellan Trier och Koblenz, hvarifrån de värderade Moselvinerna (se d. o.) komma. (J. F. N.)
Moselle [måsä'll]. 1. Flod. Se föreg. art. -- 2. Fordom franskt departement, med en areal af 5,383 kvkm. och Metz till hufvudstad. Vid freden i Versailles 1871 afträddes största (östra) delen däraf, 4,247 kvkm., till Tyska riket, och den återstående delen förenades med resten af depart. Meurthe till ett nytt departement, som erhöll namnet Meurthe-et-Moselle (se d. o.). 2. (J. F. N.)
Mosellinjen [måsel-], den mellan Épinal och Belfort eller, närmare bestämdt, mellan Bois d'Arches och Ballon de Servance sig sträckande franska
Källa: Project Runeberg ·
