Sida 252
Mikroskop, fys., ett optiskt instrument
syn, företeelse), med., en oregelmässighet vid seendet, bestående däri, att föremålen synas mindre, än de borde förefalla för det gifna afståndet. Att aflägsna föremål synas mindre än närbelägna, är en naturlig företeelse, men att ett föremål, beläget på närmare håll, förefaller endast hälften så stort som under vanliga förhållanden, är ett sjukdomssymtom. Det kan drabba ett öga ensamt eller bägge ögonen. I båda fallen är orsaken antingen en sjukdom i näthinnan, en inflammation, som tränger isär de Ijusuppfattande elementen däri, eller ock en förlamning eller åtminstone en försvagning af ackommodationsmuskeln. I det förra fallet är symtomet mycket betänkligt, hvarjämte det är åtföljdt af andra tecken till nedsatt eller förvirrad syn. I det andra är synskärpan icke egentligen försämrad samt utsikterna till förbättring och hälsa vida ljusare. Rsr.*
Mikropyle (af grek. mikros, liten, och pyle, port, öppning) Se Befruktning, sp. 1193, Fröämnet och Ägg.
Mikroskemoi. Se Kloster, sp. 342.
Mikroskop [-skåp; af grek. mikros, liten, och skopein, se], fys., ett optiskt instrument, med hvilket man kan se små föremål förstorade. Dess hufvuddelar äro: objektivet och okularet samt stativet, som uppbär och förenar dem. Objektivet och okularet bestå af linssystem, hvilka verka som samlingslinser. Om ett föremål ab (fig. 1) lägges utanför objektivets CD (på fig. tecknadt som en enkel lins) brännvidd, samlas de från detsamma utgående ljusstrålar, som träffa objektivet, till en reell, omvänd och förstorad bild b'a'. Det sammansatta okularets (vanligen Huygens' okular) första lins EF förlägger bilden a'b' till läget a"b" och dess andra lins AB ger af a"b" en förstorad virtuell bild a"'b"'. Okular och objektiv måste tillsammans bilda ett akromatiskt system, däremot är ibland, särskildt förr, intetdera för sig akromatiskt. Hos objektivet måste den sfäriska och kromatiska aberrationen vara så liten som möjligt. Synfältet skall vara stort. I fig. 2 är ett mikroskop afbildadt: t, r är mikroskoptuben med okularet c inskjutet i dess öfre del och objektiven o anbragta nedtill. Tuben består af två delar, en öfre t, som kan inskjutas i r, hvilken senare medelst drifhjulet z kan föras upp och ned; på detta sätt ernås en gröfre inställning af mikroskopets linssystem på det föremål, som skall undersökas. På enklare mikroskop saknas z, och tuben inställes då på så sätt, att den med handen skjutes upp och ned i en särskild hylsa. Den noggranna inställningen sker med mikrometerskrufven m. Dennas axel går upp i den ihåliga ståndaren d, åt hvilken vid skrufvens kringvridande meddelas ytterst fina rörelser. På moderna mikroskop är mikrometerskrufven anbragt nedtill på sidan af ståndaren, hvarigenom den blir lättare åtkomlig vid mikroskoperingen, och dessutom har på densamma genom särskilda anordningar inställningen af tuben kunnat göras ännu noggrannare. Ståndaren är med en led fäst vid pelaren g och den vanligen hästskoformiga metallfoten f. Härigenom kan tuben bringas i ett bekvämare läge. Från pelaren utgår en metallplatta p, som kallas objektbordet. I förlängningen af tubens axel har detta en öppning, hvarigenom de underifrån kommande ljusstrålarna träffa föremålet; öfver denna öppning lägges föremålet på en liten glasskifva, objektglaset. Belysningsapparaten utgöres af en liten rund, vridbar dubbelspegel h, som på den ena sidan är plan (för svaga förstoringar) och på den andra är konkav (för starkare förstoring). Till belysningsapparaten hör äfven bländare, antingen cylinder- eller irisbländare. Den förra utgöres af ett kort metallrör, som kan inskjutas i en utdragbar hylsa under objektbordet och i hvars öfre del kunna inpassas skifvor med öppningar af olika vidd. Vanligen användes numera irisbländare, som utgöres af ett större antal skärformiga metallskifvor; genom en knapp vid sidan kan man skjuta skifvorna fram och åter öfver hvarandra, hvarvid den centrala öppningen efter behag kan vidgas eller minskas (fig. 3). På större mikroskop är irisbländaren förenad med en s. k. kondensor, som är fäst i objektbordets centrala öppning. Kondensorn består af 2--3, till ett system förenade plankonvexa linser, hvarigenom det från spegeln reflekterade ljuset brytes så, att den ljuskägla, som träffar det i närheten af kondensorns brännpunkt befintliga föremålet (preparatet), erhåller största möjliga öppningsvinkel. Vanligen bruka kondensor, irisbländare och spegel vara förbundna till en särskild apparat, som efter sin konstruktör kallas Abbes belysningsapparat (fig. 4); genom en sidoskruf kan hela apparaten höjas och sänkas, hvarigenom kondensorns brännpunkt flyttas i förhållande till föremålet. Mikroskopets egentliga optiska utrustning utgöres af okular och objektiv. Okularet, som inskjutes i tubens öfre öppning, består af ett kort metallrör med en plankonvex lins i hvardera ändan och mellan dessa en bländskifva. Objektivet inskrufvas antingen direkt i tubens nedre öppning eller ock i en särskild, vid tuben fäst s. k. revolver, en vridbar objektivbärare, afsedd för 2--4 objektiv, hvarigenom ernås ett hastigare ombyte af dessa. Alltefter de fordringar, som ställas på objektivens förstoringsförmåga, innehålla dessa 2--flera enkla eller dubbla linser, i möjligaste mån korrigerade för sfärisk och kromatisk aberration (se Lins). Det fel, som vidlåder de vanliga akromatiska objektiven (se Lins) på grund af ljusstrålarnas sönderdelning i sina spektralfärger vid deras gång genom linserna, är nästan alldeles aflägsnadt i de dyrbara s. k. apokromatiska objektiven. Föremålen, som skola undersökas i mikroskopet, läggas i en vätskedroppe på ett objektglas och betäckas med ett tunt täckglas. De ljusstrålar, som från föremålet falla in i objektivet, ha alltså i vanliga fall att först passera genom glas och sedan genom ett mellanliggande luftskikt. Då luftens brytningsförmåga är annan än glasets, så kommer därvid en del strålar genom brytning att gå förlorade. Man har därför konstruerat s. k. immersionslinser. Dessa äro mycket starkt förstorande objektiv, som, när tuben är inställd på föremålet, komma att med sin främre lins ligga mycket nära intill preparatets täckglas; en vätskedroppe anbringas på täckglaset, och immersionslinsen föres så nära täckglaset, att dess främre lins, frontlinsen, doppar ner i droppen. En del immersionssystem begagna vatten som immersionsvätska (vatten-immersion, konstr. af Amici 1840); vanligen begagnar man dock cedroolja, hvars brytningsexponent är nästan densamma
Källa: Project Runeberg ·
