Sida 589
Moron1 l. Morone, Giovanni Battista
duc de Morny et la société du second empire" (1909). E. W.
Moro [mara], Passo del, ett ofta användt pass i Valaisalperna, 2,862 m. ö. h., leder från öfre Saasdalen till Macugnaga i italienska Valle d'Anzasca. Passvägen går mellan Monte Moro (2,988 m.) och S:t Joderhorn (3,040 m.), delvis öfver snöfält och utmed svindlande djup. J. F. N.
Moro [mårå], II. Se Torbido.
Moro, Antonio l. Antonis Moor van Dashorst, nederländsk porträttmålare, f. omkr. 1512, eller något senare, i Utrecht, d. 1575 i Antwerpen, var elev af Jan Scoreel, fick på grund af den inflytelserike domherrens rekommendationer tidigt beställningar af de högst uppsatte och sändes till hofven i Portugal och Spanien, där han utförde åtskilliga, i teckningen storartade, själfulla och psykologiskt högst märkliga porträtt. Anställd i Karl V:s tjänst, fortfor han efter återkomsten till hemlandet att arbeta för denne och sändes af kejsaren 1553 till England för att måla Maria Tudor, Filip II:s blifvande gemål. Han stannade länge i London, öfverhopad med beställningar från hofvet, och reste efter Maria Tudors död (1558) öfver till Frankrike för att porträttera Filips blifvande tredje gemål, Henrik II:s dotter Elisabet. 1559 följde han Filip till Spanien, men tyckes på grund af den afund, som Filips stora ynnest uppväckte mot honom, ansett klokast att snart åter draga sig ur spelet och återvända till Utrecht. Filips goda tanke om konstnären minskades icke därigenom, men M. aktade sig visligen för att ånyo besöka spanska hofvet, i stället solande sig i hertig Albas gunst, liksom han förut gjort det i Maria Tudors, sålunda åtnjutande beskydd just af den tidens tre mest blodiga tyranner -- ett egendomligt drag hos den store nederländske människokännaren. -- M. betecknar höjdpunkten af det nederländska porträttmåleriet före Rubens. Utan att, i likhet med sina samtida landsmän "romanisterna", hemfalla åt en tom imitation af det italienska måleriet, fortfor han att i sin konst förbli en nederländsk naturalist, hvars förmåga att individualisera och att "se tvärs igenom mänskors tänkesätt" är oöfverträfflig. Stilfull tecknare och förträfflig kolorist, hade han dessutom en ovanlig förmåga att återge dräkter, vapen och andra accessoarer i sina porträttstycken. Hans bästa porträtt äro storslaget uppfattade tidstyper, och beundransvärd är hans förmåga att göra t. o. m. en Maria Tudors hårda och osympatiska drag ej blott intressanta, utan så fängslande, att de outplånligt inrista sig i åskådarens minne. M:s porträtt träffas i de flesta större museer, hans mästerverk, Maria Tudors bild, i Madrids; lärarens, Jan Scoreels, porträtt ses i Braunschweig, M:s själfporträtt i Uffizierna i Florens, o. s. v. Se H. Hymans, "Antonio Moro. Son œuvre et son temps" (1910). O. G-g.
Moroideæ, bot. Se Maclura.
Moron [mårå^n], stad i argentinska prov. Buenos Aires, med en mängd villor, som bebos af hufvudstadsbor. Omkr. 5,000 inv. J. F. N.
Morón de la Frontera [mårå^- från-], stad i spanska prov. Sevilla (Andalusien), vid Guadaira och vid foten af Sierra de Morón. 14,190 inv. (1900). Kalkoch marmorbrott. J. F. N.
Morone [måråne]. 1. Domenico M., italiensk målare, f. 1442 i Verona, d. efter 1508, var en duktig representant för "quattrocento" (1400-talets stil, eller ungrenässansens måleri) i sin födelsestad. Man har af hans hand en historisk bild i Mantua (Luigi Gonzaga mördar Luigi Buonacolsi) samt fresker i ett kapell och i klosterrefektoriet i San Bernardino (Verona, 1503). -- 2. Francesco M., den föregåendes son, italiensk målare, f. 1473, d. 1529, tillhör redan mera 1500-talets konst, men hade en fast utpräglad stil, som han behöll hela sitt lif. Också prisas han högeligen af Vasari. Hans bästa verk inom den monumentala konsten äro vägg- och takmålningar i sakristian till S. Maria in Organo (Verona), som anses höra till tidens förnämsta verk. Märkligt är, att han efter Mantegnas föredöme omgaf takets midt med en balustrad och lät Frälsaren sväfva midt i den blåa himmelen, d. v. s. att han perspektiviskt fördref plafonden uppåt. Dessutom målade han altarbilder, såsom en Tronande madonna i samma kyrka (1503) och en enkel, likaledes tronande Maria med barnet i Berlin. -- 3. Giovanni Battista M. Se Moroni.
Morone [måråne]. 1. Girolamo de M., italiensk diplomat, d. 1529, var vice-kansler hos Maximilian Sforza, hertig af Milano, och verkade sedermera för hertigdömets öfverlämnande åt Francesco Maria Sforza genom aftal mellan kejsar Karl V och påfven Leo X (1522). M. öfvergick emellertid snart till Karl V:s motståndare och lyckades 1525 i förbund mot denne förena påfven, republiken Venezia och Frans I af Frankrike. 1527 åtföljde han konnetabeln af Bourbon på dennes marsch mot Rom och deltog verksamt i fredsunderhandlingarna mellan Karl V och påfven Klemens VII.
2. Giovanni de M., den föregåendes son, italiensk kardinal, f. 1509 i Milano, d. 1580 i Rom, blef 1529 biskop af Modena, användes flitigt af påfven Paul III (1535--49) i diplomatiska värf och bevistade bl. a. som påflig nuntie religionssamtalet i Worms samt riksdagarna i Regensburg och Speier 1541 och 1542, blef 1542 kardinal, legat i Trident s. å. samt i Bologna 1544. M., som 1553 blifvit biskop af Novara, sändes af Julius III som nuntie till riksdagen i Augsburg 1555, där han dock ej kunde hindra religionsfreden. Han hade tolererat evangeliska läran i sitt stift och en tid visat böjelse för reformationen samt blef därför af Paul IV misstänkt för kätteri och hölls sedan 1557 inspärrad i S. Angelo, men frikändes 1560 af Pius IV, som 1563 utnämnde honom till president för Tridentinska mötet, "för hvars lyckliga utgång den katolska kyrkan har honom om någon att tacka" (Ranke). M., som 1570 blef kardinalbiskop af Ostia, afled i Rom 1580. Jfr N. Bernabei, "Vita del cardinale Giovanni M." (1885).
Moroni [måråni] 1. Morone, Giovanni Battista,
Källa: Project Runeberg ·
