Sida 606
Mose (Bibeln)
grundlagd i början af 1500-talet, på 1700-talet berömd som medelpunkten för grekisk kultur och vetenskap i denna del af Balkanhalfön. Därifrån härstamma de rike affärsmännen baronerna Sina i Wien, som skänkte Aten byggnaderna för vetenskapsakademien och observatorium. Sedan M. blifvit förstördt af albaneserna 1769, är det en obetydlig by, där dock kyrkornas antal vittnar om dess forna betydelse.
Moschos (grek. Moσχος), forngrekisk epiker och bukoliker (idyllförfattare) från Syrakusai i 2:a eller 3:e årh. f. Kr., betecknar sig själf som Theokritos' lärjunge och arftagare till den doriska sången. Hans dikter, tillhörande den episk-idylliska riktningen, utmärkas genom fint utarbetad form, men stå långt efter Theokritos' med afseende på kraft, enkelhet och verkligt poetisk inspiration. De äro utgifna i flera uppl., vanligen tills. med Theokritos' och Bions, bl. a. i åtskilliga samlingar af "Poetæ bucolici" och "Poetæ minores græci". A. M. A.
Moschus. 1. Farm. Se Mysk. -- 2. Zool. Se Myskdjuren.
Mosdok [masdå'k], stad i ryska prov. Terek, generalguvern. Kaukasien, vid floden Terek. 14,583 inv. (1897), ryssar, armenier, gruser, osseter och andra kaukasiska bergfolk. Tillverkning af ljus och läder; handel med ull, får, hästar och nötkreatur. J. F. N.
Mose (hebr. Moše, enl. 2 Mos. 2: 10 = "den [ur vattnet] uppdragne", af hebr. verbet maša, enl. Josefos af egyptiskt ursprung, men med liknande betydelse, "den ur vattnet räddade", enl. nyare forskningar troligen en hebraisering af det egyptiska mes l. mesu, barn), israeliternas räddare ur träldomen i Egypten och grundläggaren af den israelitiska religionen. Berättelserna om hans lif och verk föreligga i 2--5 Mos. Men arten af de där sammanförda källorna, af hvilka en del har ett mycket sent ursprung, gör det ovisst, huru mycket af det, som där berättas, återger en historisk verklighet ang. M. och hans lifsgärning och huru mycket som är att hänföra till senare tider. Som verkligt historiska fakta torde man dock få betrakta, att M. härstammade från Levi stam, att han på grund af ett dråp måste fly till trakten af Sinai, att han där gift sig med dottern till en midjanitisk präst och med henne haft två söner, att han sedan återvändt till Egypten och med sin broder Aron som medhjälpare fört det under träldom suckande folket ut ur Egypten, att han med folket dröjt en längre tid vid Sinai och Kades och att han dött ö. om Jordan, utan att sålunda ha fått föra Israel in i det egentliga Kanaan. -- Betydelsen af M:s verk ligger icke i första hand däri, att han gett folket ett större eller mindre antal lagar ang. kulten, den sociala sammanlefnaden etc., utan däri, att han varit förmedlaren af ett enastående religiöst förhållande mellan Israel och dess Gud, Jahveh. Alla källorna äro eniga att framhålla, att denne Gud var känd af fäderna; det nya i M:s förkunnelse kan då på sin höjd ha legat i framhållandet af en ny sida hos Jahveh: möjligen hans egenskap af räddare och frälsare i förhållande till Israel och hans kraf på lydnad för nya sedliga bud. Förhållandet mellan Israel och denne Gud, som knutits genom en särskild akt ("förbund", 2 Mos. 24), utesluter icke tillvaron af andra gudar, men innebär, att folket icke skall dyrka några andra än Jahveh (d v. s. monolatri l. henoteism, icke absolut monoteism). Ett frö till absolut monoteism låg emellertid dels i den upplefvade frälsningen ur Egypten, ty därvid hade ju Jahveh visat sig starkare än den stora hedniska världsmaktens gudar, dels i de sedliga egenskaper, som enligt Moses förkunnelse voro utmärkande för Jahveh (jfr Dekalogen,) egenskaper, som de store profeterna (Amos, Hosea, Esaias etc.) sedan vidare utvecklade, så att de andre gudarna blefvo väsenslösa skuggbilder. I Moses mun låg tonvikten ännu hufvudsakligen på det exklusiva i gudsförhållandet. Likaledes utesluter den omständigheten, att Jahveh är en sedlig Gud, icke, att han ännu länge tänkes ega drag, som för ett mera utveckladt medvetande icke te sig som verkliga sedliga egenskaper (jfr t. ex. Guds helighet eller vrede i 2 Sam. 6: 7, hans kraf på äfven det mänskliga lifvet, 2 Mos. 13: 13; 22: 29), eller att hans vilja icke alltid uppenbaras genom inspirerade mänskliga organ, utan genom lottkastning medelst Urim och Tummim, och icke heller att hans personliga närvaro är bunden vid Förbundets ark. Huru realistisk förbindelsen mellan Jahveh och arken i de äldsta källorna uppfattats, kan man se af de urgamla signalorden i 4 Mos. 10: 35 f. och i berättelsen om arkens förödelse i Filistéen (1 Sam. 4--6). Det var först Deuteronomium och Prästkodex, som läto arken vara bevararen af Lagens taflor. -- Svårare är att afgöra M:s betydelse för kulten och den sociala sammanlefnaden. Alltsedan Josefos ("Contra Apionem", II, 16) har man länge föreställt sig Israels statsförfattning som en teokrati (gudsherradöme), i det att alla regeringsorgan där tänktes vara utan själfständig myndighet och endast hade att utföra Guds genom profeter och lagstiftare förkunnade vilja och bud. En sådan åskådning passar in på Prästkodex' lagar, men dessa återge i stort sedt icke förhållandena på M:s tid, utan idealet af en gudsstat, sådan som prästerna önskade under och efter exilen. På M:s och Josuas, ja äfven på domarnas tid passar en sådan föreställning icke in redan därför, att folket då ännu icke var någon stat, utan endast en samling stammar, hvilkas sammanhållande band hufvudsakligen utgjordes af religionen (jfr Dom. 5) och inom hvilka man ej hade behof af någon annan myndighet än stamfurstarna, de äldste inom släkterna eller (efter bosättningen i Kanaan) inom staden eller byn. Äfven det själfständiga konungadömet var åtminstone enligt en åskådning icke emot Guds vilja (såsom en annan åskådning framställer saken 1 Sam. 8; 10: 17 ff.; 12), utan hans egen skapelse (jfr 1 Sam. 9: 16) och prästerna voro konungarnas tjänare (2 Sam. 8: 16--18, 1 Kon. 4: 1--6) och blefvo af dem afoch tillsatta, efter godtfinnande (2 Sam. 8: 18, 1 Kon. 2: 35). Aron, som med sina söner enligt de senare lagarna framställes som den ende legitime prästen, är i de äldsta Pentateukkällorna betecknad endast som M:s talman (2 Mos. 4: 14 ff.). Emellertid ger den enstämmighet, med hvilken alla källorna hänföra kultlagarna till M., tydligt vid handen, att han framstått för folkets medvetande som den verklige grundläggaren af Israels kult. Och det föreligger ingen anledning att betvifla detta förhållande, äfven om det på grund af Moseböckernas
Källa: Project Runeberg ·
