Sida 242
Mikael 4. M. Aleksandrovitj
på regeringen i Japan, genom missförstånd i Europa ofta använd som titel för kejsaren af Japan personligen, som i Japan kallas tenno eller tenshi. Jfr bd XII, sp. 1286 och 1450.
Mikael (hebr. Michael, "hvem är som Gud?"), den förnämste af ärkeänglarna, Israels skyddsängel, kallas i Daniels profetia "Israels furste", "den store fursten" och uppträder för sitt folk gentemot andra folks skyddsandar. I Uppb. 12: 7 strida M. och hans änglar segrande mot draken, och i det dunkla stället Jud. 9 framställes han tvistande med djäfvulen om Moses kropp. -- På grund af påstådda uppenbarelser af M. anordnade påfven Gelasius I Mikaelisfesten 493. Urspr. firade katolska kyrkan två fester till M:s minne (15 mars och 8 maj). 813 tillades en tredje (29 sept.), hvilken sedan blef den egentliga Mikaelisdagen. Senare uppfattades denna dag som en allmän änglafest och bibehölls som sådan i den evangeliska kyrkan. Den skall erinra oss om änglarna och särskildt om de välgärningar, som Gud genom de gode änglarnas tjänst bevisar sina trogna på jorden. Infaller 29 sept. på en söckendag, firas festen nästföljande söndag. I Sverige firades den till 1773 alltid på den uppgifna månadsdagen. -- Som den stridande kyrkans skyddspatron afbildas M. som en skön och kraftfull bevingad yngling i strid med mörkrets furste (en drake). Ofta ses han äfven framställd med en våg, på hvilken han väger aflidnas själar. Se Ängel och Änglakörer. G. R-l.*
Mikael, despoter af Epirus. 1. M. I Angelos Komnenos, kusin till kejsar Alexios III, bemäktigade sig vid upprättandet af "latinska kejsardömet" (1204) norra kusten af Korintiska viken (Epirus, Etolien och Akarnanien jämte Korfu, Korint, Argos och Nauplia) och bildade däraf "despotatet" Epirus med Arta som hufvudstad. Han lönnmördades 1214. -- 2. Mikael II, den föregåendes son, som blifvit beröfvad sin faders rike, lyckades 1237 bemäktiga sig Korfu och en del af Epirus, kallade sig "despot" och förvärfvade nya besittningar i Albanien och Tessalien. Med serbernas hjälp slog han tillbaka Teodor Laskaris' generaler och gifte bort sina döttrar med Guillaume de Villehardouin, furste af Achaja, och med Manfred, son af kejsar Fredrik II. Vid Pelagonia blef han 1259 slagen af Mikael Palaiologos, och vid hans död 1271 fanns det ej mycket kvar af despotatet. J. C.
Mikael Korybut Wisniowiecki [-e'tski], konung af Polen, f. 1638, d. 10 nov. 1673 i Lemberg, tillhörde en litauisk adelssläkt, som ledde sitt ursprung från Jagellos broder Korybut. Han härstammade äfven, på kvinnolinjen, från Jan Zamojski. Hans fader, Jeremias Wisniowiecki, var vojvod och hade deltagit i kosackkrigen. Då efter Johan Kasimirs tronafsägelse (1668) en fransk tronkandidat stod mot en österrikisk, greps den väljande adeln af en plötslig nationalistisk strömning; valet af en piast blef på fullt allvar dess lösen, och M., som hvarken var en afundad magnat eller en känd partiman, blef helt oväntadt korad. Han kröntes i Krakau 29 sept. 1669 och förmälde sig kort därefter med kejsar Leopold I:s syster Eleonora. Hans ställning i det inre blef svår på grund af de fortsatta franska intrigerna och hetmanen Johan Sobieskis tvetydiga hållning; under partigrälet vid riksdagarna försummades landets försvar, och planer smiddes att detronisera M. Förvecklingarna i Ukrajna och ur dessa härflytande krig med tatarer och turkar ökade situationens svårigheter, som M. ingalunda var mannen att öfvervinna. Han slöt med den segrande sultanen Muhammed IV en neslig fred (1673), men Sobieski förmådde riksdagen att neka sin bekräftelse af densamma och återställde den polska vapenäran genom den lysande segern vid Chotin. Dagen före slaget hade M. aflidit. (H. A-t.)
Mikael (ry. Michail), ryska furstar. 1. M. Fedorovitj [fjådorovitj], "alla ryssars tsar, storfurste och själfhärskare", den förste af huset Romanov, f. 12 juli 1596, d. 12 juli 1645, var son till bojaren Fedor Nikitj, en brorson till Ivan IV:s första gemål, hvilken några år efter sonens födelse måst gifva sig till munk för att undgå Boris Godunovs våldsamheter. (Han antog därvid namnet Filaret och blef senare metropolit i Moskva; se vidare Filaret 1.) Under den anarki, som rådde i Ryssland i början af 1600-talet och som tillät polackerna och svenskarna att fatta fast fot i viktiga delar af ryska riket, påtänktes den unge M. redan 1610 som en lämplig inhemsk tronkandidat; och sedan Moskva intagits af det nationella partiet under Kosma Minin och furst Posjarskij, hvarvid M. befriades ur polsk fångenskap, valdes han 21 febr. 1613 till tsar, hufvudsakligen till följd af kyrkans inflytande och faderns anseende. Om hans regeringstid se närmare Ryssland (Historia). M. nödgades genom freden i Stolbova (1617) lämna Sverige i besittning af ryska Karelen och Ingermanland samt måste i ett stilleståndsfördrag med Polen 1618 (efter ett kort krig stadfäst genom en fred 1634) afträda till detta rike provinserna Smolensk, Severien och Tjernigov. Hans fader, Filaret, som till följd af samma fördrag lössläpptes ur polsk fångenskap, fick värdighet af "hela Rysslands patriark" och var från 1619 till sin död 1633 M:s medregent, kraftigt verksam för rikets återupprättande under tilltagande beröring med den västerländska odlingen. M. efterträddes af sin son Alexej. -- 2. M. Pavlovitj, rysk storfurste, kejsar Paul I:s yngste son, f. 1798, d. 9 sept. 1849 i Warschau, stod oförskräckt vid sin broder Nikolaus I:s sida under dekabristupproret (1825), deltog 1828 såsom chef för ingenjörkåren i kriget mot Turkiet och var med i Polen 1831. Han blef senare kommendant öfver de kejserliga gardena och högste befälhafvare för artilleriet. -- 3. M. Nikolajevitj, rysk storfurste, kejsar Nikolaus I:s yngste son, f. 25 okt. 1832, d. 18 dec. 1909 i Cannes, utnämndes i juni 1864 till ståthållare i Kaukasus med generalkommando öfver därvarande armé, förde denna med framgång under rysk-turkiska kriget 1877--78 samt befordrades 29 april 1878 till generalfältmarskalk. Efter Alexander III:s tronbestigning hemkallades han samt blef i juli 1881 president i riksrådet och i maj 1883 medlem af "ministerkommittén". 1906 drog han sig alldeles tillbaka från det offentliga lifvet med titel af hederspresident i riksrådet. -- 4. M. Aleksandrovitj, rysk storfurste, tredje son till kejsar Alexander III, blef efter sin äldre broder Georgs
Källa: Project Runeberg ·
