Sida 622
Mosse, vanligen torfmark
slynga: munöppningen ligger midt i tentakelkransen; analöppningen ligger likaledes i kroppens framända i munnens närhet. Mellan mun och analöppning ligger centralnervsystemet: ett nervganglion och en från detta utgående nervring, som omfattar främsta delen af tarmkanalen. Syn- och hörselorgan äfvensom särskilda andedräkts- och blodomloppsorgan saknas; dock kan tentakelkransen, hvilken genom en af densamma åstadkommen hvirfvelrörelse i vattnet drifver hvarjehanda små organismer, som utgöra mossdjurens föda, in i munöppningen, jämväl antagas vara ett verksamt andedräktsorgan. Flertalet mossdjur har en kroppshålighet, fylld af en vätska med amöboida celler. I kroppshåligheten finnes förutom tarmkanalen en sträng (funiculus), som går ifrån den sistnämnda till kroppsväggen; på denna sträng och på kroppsväggens inre sida bildas könsprodukterna. Flertalet mossdjur är hermafroditer. Fortplantningen kan försiggå genom befruktade ägg och genom knoppning eller genom statoblaster (se fig. 3, 5 o. 6), d. v. s. små, linsformiga, flercelliga kroppar, som uppstå i kroppshåligheten på funiculus och som äro omgifna af ett kitinskal, i hvars periferi finnas små, luftfyllda hålrum. Tack vare dessa senare kan statoblasten simma i vattnet. Statoblasten uppträder vanligast vid sommarens slut och öfvervintrar för att nästa år utvecklas till ett mossdjur, som genom knoppning bildar en ny koloni. -- Mycket allmänt uppträder hos mossdjuren arbetsfördelning mellan individerna, s. k. polymorfism. Utom de företrädesvis i matsmältningens tjänst stående individerna uppträda hos många släkten äfven andra i olika riktningar utbildade individer. Sålunda förekomma s. k. oviceller, d. v. s. runda kapslar, som tjäna till förvaringsrum för de befruktade äggen. Avikularier åter äro små mossdjursindivider utan tentakler, mun eller tarmkanal (eller blott med rudiment af dessa kroppsdelar), men med ett starkt lock. Detta är försedt med en krok, som verkar emot ett utskott på djurets kropp, så att hela avikulariet får en viss likhet med en kräftklo och torde vara en gripapparat, som kan fasthålla smådjur, tills dessa upplösas och deras rester komma inom räckhåll för de andra individernas tentakelkransar. Måhända tjänstgöra avikularierna ock som försvarsdjur, som förmå döda andra djur, hvilka skulle kunna skada mossdjurskolonien. Med vibrakularier menas sådana individer, som äro utrustade med långa, rörliga trådar. Mossdjuren genomgå under loppet af sin individuella utveckling en metamorfos: den unga larven simmar omkring med hjälp af den cilieklädda huden; cilierna kunna vara utbredda öfver hela kroppen eller blott på vissa delar (ciliekransar); sedermera fäster sig larven på något föremål i hafvet. -- De flesta mossdjuren lefva i hafvet, ett mindretal i sött vatten. Förkalkade hylsor af utdöda mossdjur ingå som en viktig beståndsdel i många kalkstensarter.
Man skiljer på två, sinsemellan måhända ej närmare besläktade grupper: 1) Endoprocta äro ursprungligare byggda än den andra gruppen; de sakna kroppshålighet (i hvilket afseende de öfverensstämma med de lägsta maskarna); analöppningen ligger innanför tentakelkransen. Några lefva isolerade, bilda ej kolonier. 2) Ectoprocta ha kroppshålighet; analöppningen ligger utanför tentakelkransen. Flertalet mossdjur hör till denna grupp. Litt.: F. A. Smitt, "Kritisk förteckning öfver Skandinaviens hafs-bryozoer" (1865--67), I. Barrois, "Recherches sur l'embryologie des bryozoaires" (1877), K. Kraepelin, "Die deutschen süsswasser-bryozoen" (1887), och S. F. Harmer, "Polyzoa" (i "Cambridge natural history", 1896). L-c. Fig. 5 o. 6. Statoblaster.
Mosse (isl. mosi, da. mose, no. myr, ty. moor), vanligen torfmark, men i vissa trakter endast ett visst slag af sådan, nämligen högmossar. Stadgadt, allmängiltigt språkbruk saknas.
Med mosse i vidsträckt betydelse, d. v. s. torfmark l. torfmosse, i vissa trakter, t. ex. i Norrland och på Gottland, myr, förstås en vanligen i markytan liggande, mer eller mindre mäktig aflagring, som väsentligast uppbygges af jordarter, bildade af de småningom hopade sönderdelningsprodukterna af platsens döda vegetation. Alltefter arten af de växtsamhällen, ur hvilka dessa jordarter framgått, betecknas torfmarkerna som kärr eller mossar i inskränkt betydelse, d. v. s. högmossar. Kärr (lågmossar l., i vissa trakter, myrar) äro bildade af växtformationer, hvilkas fördelning och utveckling företrädesvis betingas af växtplatsens allmänna hydrologiska förhållanden (en angränsande sjös vattenstånd eller grundvattenståndet). En högmosse skapar, i viss mån oberoende häraf, själf sin hydrologi (se nedan). Fysionomiskt skiljas kärren och högmossarna därigenom, att blott de senare ha en tät bottenmatta af hvitmossa (Sphagnum), som tillika är vegetationens dominerande element. På kärren dominera halfgräs (Carex-arter, Eriophorum angustifolium o. s. v.). Om bottenmatta af mossor finnes, består denna aldrig af Sphagna, utan af brunmossor (Amblystegium o. a.) -- Kärr och högmossar få, då de äro extremt utbildade, helt olika utveckling och byggnad. Då emellertid de flesta torfmarker börjat sin utveckling som kärr och först på ett mera framskridet stadium börjat följa högmossarnas tillväxtlager, hänför sig den följande framställningen af torfmarkernas allmänna utveckling och byggnad företrädesvis till kärren (jfr fig.). Torfmarker, såväl kärr som högmossar, kunna uppkomma dels genom igenväxning af sjöar (sjömossar), dels därigenom, att torfbildning inträder på fast mark, som aldrig eller blott tidtals varit öfversvämmad (slätt-, dal- och platåmossar), dels på sluttningar, hvilka öfversilas af framsipprande grundvatten (backmossar, hängmossar). De ofvan angifna grupperna omfatta en mängd torfmarkstyper, hvar och en kännetecknad af den ordningsföljd, i hvilken de
Källa: Project Runeberg ·
