Sida 61
Mendelism, en vetenskapsriktning
På samma sätt förhålla sig andra egenskaper: korsning högvuxen × lågvuxen varietet ger hög bastard, med afkomma 3 hög : 1 låg o. s. v. Men de olika egenskaperna från olika par fördela sig fullt oafhängigt af hvarandra på könscellerna, så att egenskapen högvuxen lika väl kan kombineras med röd blomfärg som med hvit; lika är förhållandet med egenskapen lågvuxen. I korsningsafkomman uppkomma därför nya konstanta kombinationer, nya varieteter jämte föräldravarieteterna, som alltså själfva utgöra kombinationer af egenskaper. Denna mendelska kombinationsidé är af synnerligen vidtgående betydelse. Själf fann M. den inbördes oafhängigheten af en hel rad af egenskaper, och då redan vid 10 egenskapspar ung. 1,000 (210), vid 20 egenskaper ung. 1,000,000 (220) olika kombinationer äro möjliga, öppnar denna kombinationsidé dörren till en bättre förståelse af den stora mångfalden, formrikedomen eller variationen hos växt- och djurarterna, något som dock först den fortsatta forskningen kunnat närmare visa.
De mendelska upptäckternas innebörd är sålunda följande: 1. Egenskaperna förhålla sig som enheter, hvilka öfvergå från generation till generation utan att därigenom förändras. Ärftligheten består i enheternas öfvergående från en generation till en annan. 2. Enheterna kunna kombineras på olika sätt, hvarigenom ur ett relativt litet antal enheter en rik formväxling eller variation kan uppstå. H. N-E.
Mendel, Hermann, tysk musikskriftställare, f. 1834 i Halle, d. 1876 i Berlin, förestod 1862-68 en egen musikhandel där och var trägen medarbetare i "Echo", "Tonhalle" samt särskildt "Deutsche musikzeitung", som han redigerade från dess grundläggande (1870) till sin död. I öfrigt gjorde han sig känd genom biografier öfver O. Nicolai och Meyerbeer samt framför allt genom ett stort Musikalisches conversationslexikon, som af honom påbörjades 1870 och efter hans död fortsattes och afslutades (1883) af A. Reissmann. A. L.*
Mendelejev, Dimitri Ivanovitj, rysk kemist, f. 1834 i Tobolsk, d. 1907 i Petersburg, blef 1856 docent vid Petersburgs universitet, 1863 professor vid polytekniska institutet och 1866 professor vid universitetet där; efter afskedstagandet fortsatte han en tid att föreläsa. M. vann världsrykte som kemist genom att 1869 upptäcka elementens periodiska system eller elementens periodiska schema. Genom denna schematiska anordning af grundämnena framgår tydligt, att grundämnenas egenskaper äro funktioner af deras atomvikt (se Grundämnen, sp. 437--439). Med hjälp af sitt system förutsade M. ej endast tillvaron af ännu ej upptäckta element, utan äfven deras egenskaper. Ganska kort tid efter att M. hade förutsagt de tre grundämnena ekaaluminium, ekabor och ekasilicium upptäcktes dessa och befunnes ega just de egenskaper, hvilka man enligt M:s system kunde vänta. Det första af M. förutsagda elementet, som upptäcktes, var ekaaluminium, som af upptäckaren 1875 fick namnet gallium. Ekabor visade sig vara identisk med skandium (upptäckt af Nilsson 1879), och slutligen, 1886, kunde ekasilicium identifieras med det af Cl. Winkler beskrifna grundämnet germanium. Efter denna bekräftelse stod M. på höjden af ryktbarhet. Hans system visar sig ännu som en utmärkt praktisk sammanfattning af den oorganiska kemiens viktigaste fakta. Det har varit utgångspunkt för många spekulationer, och försök ha ej saknats att förbättra detsamma; emellertid ha därmed inga väsentligen nya resultat vunnits. Bland M:s senare undersökningar må nämnas en omfattande undersökning ang. specifika vikten af blandningar mellan alkohol och vatten. Ett betydande arbete är utan tvifvel hans lärobok "Kemiens grunder" (2 bd 1868--71, 8:e uppl. 1905--06; öfv. till flera kulturspråk), som utmärkes genom originell framställning och många intressanta detaljer. M. var led. af Vet. och vitt. samhället i Göteborg (1886) och af svenska Vet. akad. (1905). H. E.
Mendeliaviken (Asinviken), hafsvik på västra kusten af Mindre Asien, midt emot ön Leros. Viken är bekant för de många fornlämningar, som ligga däromkring.
Mendelism, den vetenskapsriktning, som, sedan de af G. Mendel (se denne) gjorda upptäckterna 1900 bekantgjorts af Correns, de Vries och v. Tschermak, arbetar vidare på den af Mendel lagda grunden. Till en början bekräftades riktigheten af Mendels rön och teorier medelst experiment dels hos den växtart, med hvilken han själf arbetat, nämligen ärter, dels hos åtskilliga andra växtslag, och snart konstaterade man jämväl och i stor utsträckning de mendelska lagarnas (se Mendel) giltighet hos djurarter. Likvisst antogs en tid, att de mendelska reglerna gällde endast för vissa egenskaper, under det andra skulle förhålla sig på principiellt annat sätt. Vid fortsatta experiment visade sig emellertid de flesta undantagen vara endast skenbara, och f. n. kan med större skäl ifrågasättas, huruvida det öfver hufvud finns några egenskaper, som icke "mendla", d. v. s. icke förhålla sig på principiellt samma sätt, som de egenskaper Mendel undersökte. Åtminstone hos de högre växtarter, som varit föremål för mest djupgående analys (t. ex. Antirrhinum), har detta befunnits vara fallet endast i fråga om enstaka patologiska egenskaper af underordnad betydelse. Ett mycket stort antal växtarter, såväl odlade som vilda, vidare många djurarter af olika, vidt skilda grupper (däggdjur, fåglar, insekter o. s. v.) ha varit föremål för korsningsanalys, och öfverallt har man funnit öfverensstämmelse med de mendelska lagarna i fråga om egenskapers nedärfning. Dock draga vissa representanter för den s. k. biometriska skolan ännu, ehuru knappast med skäl, i tvifvelsmål riktigheten af den mendelistiska tolkningen af en del fakta rörande egenskapers nedärfning, särskildt hos människan, där man icke kunnat bygga på direkta experiment, utan varit hänvisad till delvis alltför ofullständiga släktforskningar. Viktigast för den mendelistiska vetenskapens utveckling har varit
18 b. 4
Källa: Project Runeberg ·
