Sida 590
Morotsläktet, bot.
italiensk målare, f. mellan 1520 och 1525, d. 1578 i Bergamo, var lärjunge af Alessandro Bonvicino, kallad Moretto, i hvars ateljé han inträdde 1540. Han målade altartaflor, af hvilka några finnas i Brera (Milano), de flesta i trakten kring Bergamo, men han hade i dem ej sin egentliga styrka och följer där mest sin lärare i spåren. M:s bästa verk äro hans porträtt, i hvilka han på basen af sin mästares lärdomar går vidare i enkel och omedelbar återgifning af natursanningen. Han har ej förmåga att gå djupt in i sina förebilders karaktär, men så mycket trognare är han i den yttre företeelsens lefvande framställning. Af hans verk finnas några i Uffizierna i Florens, andra i Venezia, Milano, Brescia och Bergamo, alla framstående, t. ex. halffiguren af En lärd (i Uffizierna) och Antonio Navagiero, podestà i Bergamo (nu i Brera). Men äfven n. om Alperna finnas ypperliga dukar af honom, t. ex. den berömde Skräddaren i Londons National gallery, de 3 porträtten i Berlin samt likaledes ett par i München, ett par i Wien, ett i Petersburg och ett i Madrid. C. R. N.*
Moroni. Se Mormoner, sp. 1124.
Mororan (Muroran), utmärkt hamn på japanska ön Yezo, vid Uchiuraviken, öppnad för utländsk handel 1899. Omkr. 12,000 inv. Export för de bästa japanska stenkolen och för koks från grufvorna Jubari, Poronai o. a. J. F. N.
Moros, grek. myt. Se Kerer.
Moros, de muhammedanske infödingarna på Filippinerna (se d. o., sp. 229).
Morosini [mårå-J, gammal veneziansk släkt, som gett Venezia många utmärkta män, bl. a. fyra doger. 1. Domenico M., doge, f. 1080, d. 1156, utmärkte sig som korsfarare i kamp mot de otrogne i Syrien. Han valdes till doge 1148. -- 2. Andrea M., historieskrivare, f. 1558, d. 1618, blef senator (1600) och tre gånger medlem af "de tios" råd. Han skref Historia veneta, ab anno 1521 ad annum 1615 (1623) m. fl. historiska verk. -- 3. Francesco M., doge, en af 1600-talets ryktbaraste generaler, f. 1618, d. 1694 i Naup-lia, utnämndes redan 1651 till republikens generalkapten. Till följd af motgångar mot turkarna miste han 1661 sitt befäl, men återfick det 1666. Det blef nu hans uppgift att försvara Candia mot turkarna. Oaktadt understöd från Malta, Frankrike och några italienska furstar måste M. efter ett högst lysande, mer än treårigt försvar, som följdes af hela Europas uppmärksamhet, 1669 lämna Candia i turkarnas händer, men sedan han 1684 för tredje gången blifvit vald till generalkapten, hämnades han på dem genom att återtaga Arkipelagens öar, slå turkiska flottan nära Dardanellerna (1687) samt bemäktiga sig Aten och nästan hela Morea. M. fick nu hedersnamnet "il Peloponnesiaco" och valdes 1688 till doge. Han bibehöll dock högsta befälet och företog sig att belägra Negroponte i samråd med den svenske fältmarskalken grefve O. V. von Königsmarck. Dennes död (1688), de allierades affall och en svår sjukdom tvungo honom att bege sig hem 1689. 1693 blef M. för fjärde gången generalissimus. Jfr biografier af Z. Morosini (1885) och G. Bruzzo (1890). A. B. B.*
Morositet (af lat. morosus, trumpen), dystert och retligt lynne, knarrighet.
Morot, bot. Se Morotsläktet.
Morot [mårå], Aimé Nicolas, fransk målare, f. 1850 i Nancy, elev af École des beaux-arts, vann Rompriset 1875, målade klassiska och historiska ämnen: Medea (1877), Episod från slaget vid Aquæ Sextiæ (1879, museet i Nancy), Den barmhärtige samariten (1880, vann hedersmedaljen), Jesus' af Nasaret martyrium (1883, liksom den föregående utmärkt för kraftfullt och mästerligt studium). M. målade därefter spanska motiv af stark hållning och karakteristik (El bravo toro 1884 och Tjurfäktning 1885) och öfvergick så till moderna bataljscener med mycken rörlighet och fart: Kavallerianfall vid Rezonville (1886, Luxembourgmuseet) och Slaget vid Reichshofen (1887, Versailles). 1892 utförde han som plafondmålning i Hôtel de ville Dansen i olika tider. På senare tid har M. målat hufvudsakligen porträtt, hvaribland af Gérôme, prins Arenberg, Bamberger (utställda 1900) och det mästerliga porträttet af målaren Hébert (1905, Luxembourggalleriet), men äfven nordafrikanska motiv (Minne från Marokko, spahis till häst, 1911). M. är medlem af Institutet sedan 1898. Jfr Chr. Moreau-Vautier, "L'œuvre de A. M." (1906). G-g N.
Morotai, en af Molukkerna, belägen n. om Halmahera. 1,647 kvkm. Berggrunden består af serpentin. J. F. N.
Morotflugan, Psila rosæ, zool., en till fam. Muscidæ acalyptratæ hörande flugart, hvars larv uppträder som skadedjur på morötter. Den fullbildade flugan är svart, glänsande, med rödgult hufvud och ljusgula ben; längd 4--5 mm. Larven är hvitgul och når en längd af 6--8 mm. (se Landtbrukets skadeinsekter, pl. I, fig. 3). Honan lägger på våren sina ägg i jorden, i närheten af de unga morotplantorna. De utkläckta larverna äta sig in i morötterna, som i följd af dessa angrepp börja ruttna och få en elak, bitter smak. Den vissna och gulnade blasten förråder angreppen på roten; uppdrages en sådan morot, visa de af hopade exkrementer fyllda larvgångarna det för denna insekt kännetecknande angreppet. I midten eller slutet af juni lämnar larven moroten, och förpuppningen eger rum i jorden; den fullbildade insekten framkommer i juli och skrider omedelbart till fortplantning. Denna andra generation öfvervintrar som puppa och har sin flygtid följande vår. Som medel mot denna skadeinsekt rekommenderas att uppdraga de angripna morotplantorna samt förstöra dem eller använda dem till foder. Om jorden kring plantorna hårdt tillpackas, hindras honorna i sin äggläggning. Äfven förordas af en del författare att bespruta morotsängarna med en emulsion af 1 del fotogen och 10 delar vatten; sprutningen bör verkställas vid sådden, då groddplantorna kommit upp samt vid gallringen. G. G.
Morotsläktet, Daucus L., bot., örtsläkte af fam.
Källa: Project Runeberg ·
