Sida 754
Muskelsjukdomar, med.
muskelarbetet nödvändiga energitillförseln till kroppen. Emellertid måste det ännu betraktas som en öppen fråga, om vid själfva kontraktionsprocessen i musklerna de ifrågavarande ämnena direkt omsättas. Man vet, att de ur tarmkanalen uppsugna ämnena omedelbart undergå en del förvandlingar, och det är därför osannolikt, att näringsämnena i den form, hvari de upptagas ur tarmen, äro färdiga att omsättas vid kontraktionsprocessen i musklerna. -- Man kan beräkna, att vid utnyttjande af den mänskliga arbetskraften som motor, t. ex. i vindspel, tramphjul, arbetsförmågan är 7--10 mkg. per sekund. Om arbetet varar endast några sekunder, kan en människa utveckla ända till 100 mkg. per sekund, d. v. s. 1 1/3 hästkraft. J. E. J--n.
Muskelatrofi, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelcell. Se Cell och Muskler, sp. 1363--65.
Muskeldystrofi, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelelektricitet, fysiol. Se Djurelektricitet.
Muskelfibriller l. Kontraktila fibriller. Se Muskler, sp. 1463--65.
Muskelförlamning, med. Se Förlamning.
Muskelförtvining, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelhinna, anat. Se Mage, sp. 457.
Muskelhypertrofi, med. Se Muskelsjukdomar..
Muskelinflammation, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelkramp, med. Se Kontraktur och Muskelsjukdomar.
Muskelkurva, fysiol. Se Myograf.
Muskelljud, fysiol., ljud, som framkallas genom spänningsvariationer vid en muskels kontraktion. Så t. ex. hör man en ton vid sammandragning af tuggmusklerna. Af muskelljudets tonhöjd har man försökt beräkna antalet innervationsimpulser per sekund vid de frivilliga muskelrörelserna. Den s. k. första hjärttonen anses vara hufvudsakligen ett muskelljud. J. E. J--n.
Muskelmagen, zool. Se Mage 2, sp. 459.
Muskelreumatism [-röjma-], med. Se Muskelsjukdomar och Reumatism.
Muskelruptur, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelrörelse, fysiol., eg. den rörelse, som muskeln själf erhåller vid sin kontraktion, vanligen rörelsen hos den eller de kroppsdelar, på hvilka muskeln verkar (se Muskelverkan). Vid sådana rörelser deltaga vanligen flera muskler. Den väl afpassade form, som muskelrörelserna normalt förete, sammanhänger med sensibiliteten i den kroppsdel, som försättes i rörelse (jfr Muskelsinne). Under rörelsens förlopp strömma kontinuerligt intryck från denna kroppsdel till centrala nervsystemet, hvilka intryck så att säga bilda en kontroll öfver rörelsens utförande. Upphäfves på något sätt sensibiliteten i en kroppsdel, förlora äfven motsvarande muskelrörelser sin ordnade karaktär, ett tillstånd, som kallas ataxi. J. E. J--n.
Muskelsammandragning, fysiol. Se Muskler.
Muskelsinne, fysiol., ett särskildt sinne, som man tillskrifver vår förmåga att uppfatta kroppsdelarnas läge, aktiva och passiva rörelser äfvensom motståndet mot rörelser. Benämningen är så tillvida oegentlig, som musklernas egen sensibilitet synes ha ringa betydelse i anförda afseenden. Däremot spelar känsligheten i ledgångar, senskidor och muskelfästen en större roll. J. E. J--n.
Muskelsjukdomar, med. Den stora roll musklerna spela i en lefvande organism som förmedlare af alla organs rörelser och som bärare af den fysiska styrkan förlänar äfven sjukdomarna i muskelsystemet en framstående betydelse. På mångfaldigt sätt kunna också muskelns funktioner störas genom sjukdom både direkt och indirekt, det senare t. ex. genom sjukdomar i nervsystemet, då muskeln förlamas genom bristande innervation vid sjukdom vare sig i hjärnan eller i den till muskeln förande nervbanan. Muskeln blir då overksam, ehuru till en början icke själf sjuk, hvilket bevisas däraf, att den ännu kan sammandraga sig vid direkt retning med elektricitet. Har den dock alltför länge sålunda råkat i overksamhet, förtvinar den, blir atrofisk och kan slutligen alldeles försvinna. I motsats härtill kan muskeln genom ofta upprepad retning och sammandragning samt flitigt bruk tilltaga i volym, bli hypertrofisk, såsom hos atleter och gymnaster. En skenbar förstoring (pseudohypertrofi), hvarvid muskeln trots förstoringen blir svagare, inträffar i en egendomlig muskelsjukdom, som förekommer mest hos barn och är en progressiv muskelförlamning med förstoring genom fettbildning. Vanligen kunna barnen då icke stå på benen, oaktadt vissa muskelgrupper skenbart -- genom bildning af fettväfnad -- äro oproportionerligt stora. Denna sjukdom kallas progressiv muskeldystrofi. Den progressiva muskelatrofien l. muskelförtviningen är ett sjukdomssymtom, som f. ö. kan anträffas vid flera olika sjukdomar i nervsystemet, dels som en följd af primära degenerationer och inflammationer i perifera nerver (neuriter), dels på grund af föregående degenerationer af vissa system af ryggmärgen. Till sistnämnda slags sjukdomar höra bl. a. den s. k. progressiva spinala muskelatrofien. Denna uppträder ofta som en familjesjukdom hos flera medlemmar af samma familj och beror på en degeneration (sönderfall) af de motoriska gangliecellerna i ryggmärgens gråa främre horn med åtföljande förtvining af ryggmärgsnervernas främre rötter och perifera motoriska nervtrådar. Musklerna pläga atrofiera efter en viss, lagbunden typ, börjande vanligen med tummarnas och mellanhändernas muskler för att därefter angripa delar af skuldermuskulaturen och småningom äfven en del andra af kroppens muskler, äfven i de nedre extremiteterna. Sjukdomen kan afstanna, men fortskrider densamma, blir individen fullt invalid, och lifvet kan hotas genom förtvining af respirationsmuskulaturen. Någon bot för denna, ofta under årtionden fortskridande sjukdom känner man ej. Långt ifrån alla sjukdomsfall nå dock en större och för lifvets bestånd farlig utveckling. Men muskler kunna undergå äfven en mera direkt fettvandling genom sönderfall af muskelägghvitan och aflagring af fettkorn inuti muskeltrådarna, såsom vid vissa slags fetthjärta, t. ex. vid degeneration och inflammation af hjärtmuskeln (myokardit). Äfven andra muskler kunna angripas af inflammation
Källa: Project Runeberg ·
