Sida 121
Messalina, Valeria, romersk kejsarinna
till fam. Rosaceæ, underfam. Pomoideæ. M. germanica L., tysk mispel, inhemsk i Orienten, odlad i södra och mellersta Europa, har hela blad, stora, ensamstående blommor och tämligen stora frukter, som äro ätliga, när de äro öfvermogna. Genom sin garfsyrehalt brukades de förr mot diarré. I släktet Mespilus innefattas ofta släktet Cratægus. G. L-m.
Mesquin [-kin; franskt utt. mäskä'], fr. (af sp. mezquino, af arab. meskin, fattig), småaktig, snål, nidsk. -- Mesquinerie [-ri], snålhet, knussel.
Mesquitoträd [meski'tå-], bot. Se Prosopis.
Mesrop (Mesrob), armenisk lärd, d. 441, räknas som skaparen af det armeniska alfabetet, som på ett beundransvärdt sätt återger det egendomliga armeniska ljudsystemet (ett något äldre, f. ö. okändt försök till armenisk skrift af Daniel, biskop af Arzon, torde i viss mån ha tjänat M. till ledning). Först därigenom var uppkomsten af en armenisk litteratur möjliggjord, och grunden till en sådan lade M. själf, kraftigt understödd af den armeniska kyrkans dåv. öfverhufvud, katholikos Sahak den store, genom en planmässigt bedrifven öfversättning från grekiska till armeniska; främst skänkte han sina landsmän den heliga skrift och en liturgi på modersmålet (se Armeniska litteraturen). Senast har frågan om M:s förhållande till det armeniska alfabetets uppkomst kritiskt behandlats af Marquart i tidskr. "Handes", bd 25 o. 26 (Wien 1911--12). E. L-n.
Mess., Messrs., engelsk förkortning för fr. messieurs, Herrar (på bref, i firmanamn o. d.).
Messa di voce [vätje], ej att förblanda med mezza voce (se Mezzo), it. (äfven metter la voce, fr. mise de voix), mus., i sång tonens ansvällning från pianissimo till forte och återgående till pianissimo (tecknadt med öfver längre noter), ett värdefullt medel för röstutbildning, tillämpadt från början af 1600-talet i den italienska sångskolan. Jfr Filera tonen och Klockton. A. L.*
Messager [-aje], André Charles Prosper, fransk tonsättare, f. 1853 i Montlucon, elev af Saint-Saëns, blef 1874 organist vid Saint-Sulpice i Paris, senare vid Saint-Paul äfvensom kapellmästare vid Sainte-Marie des Batignolles, var en tid kapellmästare vid Opéra comique och därefter vid Covent-garden-teatern i London. Han vardt 1907 jämte Brousseau direktör för Stora operan i Paris och 1908 dirigent vid konservatoriekonserterna. Han har på skilda teatrar i Paris fått uppförda flera operor och operetter, bland hvilka särskildt La Basoche på Opéra comique 1890 gjorde stor lycka och fann väg äfven till utlandets scener (i Stockholm under namn af "Skrifvarkungen", 1892). Dess melodik är pikant och emellanåt riktigt fin, formbildningen ganska fängslande, men med drag af operettaktig flyktighet. E. F-t.
Messageries maritimes [mesajorl maritim], franskt, 1851 bildadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer.
Messal(l)a Corvinus, Marcus Valerius, romersk fältherre och statsman, litteraturfrämjare, f. 64 f. Kr., d. 8 e. Kr. Vid Filippoi (42 f. Kr.) kämpade han under Brutus och Cassius, följde därpå Antonius' fanor, men öfvergick till följd af missaktning för denne senare till Octavianus, dock alltid bibehållande en mera själfständig ställning och tillgifvenhet för forna vänner. Han ledde fälttåg i Orienten och Gallien, var konsul år 31 och utnämndes senare till stadsprefekt i Rom. M. var en fint bildad man, talare och historisk författare, hvarjämte han egnade sig åt antikvariska och grammatiska forskningar. Hans talarskicklighet berömmes af Quintilianus och af Cicero, som tillika ger sitt fullaste erkännande åt hans vackra karaktär. Af talen finnas några få fragment kvar. Äfven i diktkonsten försökte han sig, ehuru på grekiska språket. Särskildt känd är M. som medelpunkt i en litterär krets, till hvilken bl. a. Tibullus hörde (se Latinska litteraturen, sp. 1322 f.). (H. Sgn.)
Messalianer l. Massalianer, kringströfvande och af allmosor lefvande munkskaror från 30O-talets senare hälft, i verkligheten en under manikeiska inflytanden stående, på syrisk mark framvuxen radikalt mystisk strömning, som stod i blott lös förbindelse med det kristna munkväsendet. Messalianerna, som spredos vida utöfver Syriens gränser, fattade det apostoliska ordet "bedjen utan återvändo" bokstavligt och ansågo sig endast genom sådant bedjande frälsta från demonernas välde, som hvarje människa eljest vore underkastad. Kyrkans nådemedel voro i deras ögon obehöfliga. Däremot höllo de mycket på syner och drömmar. Med anledning af sina danser till triumf öfver demonerna fingo de namnet choreuter (dansare). De kallades ock euchiter, eucheter, eufemiter, entusiaster m. m. Omkr. 390 dömdes de på flera synoder samt utstöttes definitivt på konsiliet i Efesos 431, men voro ännu under 500-talet lifskraftiga. Hj. H-t.
Messalina, astron., en af småplaneterna.
Messalina. Efter en byst från antiken. (Florens.) Messalina, Valeria, romersk kejsarinna. Vid 15 års ålder blef den sköna och förföriska kvinnan förmäld med Claudius, som ett par år därefter (år 41) uppsteg på tronen. Hon behärskade h. o. h. sin svage man och styrde sålunda i förening med de mäktige frigifne Polybius och Narcissus, hvilka ock voro hennes älskare. I historien har M:s namn blifvit beteckningen för den fräckaste och råaste liderlighet. Möjligt är, att hatet i någon mån vanställt hennes bild, ty hennes historia har måhända tagit färg af hennes slutligen segrande medtäflerska Agrippinas beskyllningar, men i det hela synes hennes karaktär rätt träffad. M. var nämligen en lidelsefull natur med den mest utpräglade njutningslust, särskildt drastiskt skildrad af Juvenalis; man har också velat påstå, att hennes sinnlighet var så godt som en sjukdom. Sin man tjusade och dårade hon. Han hade ingen aning om hennes skamligt utsväfvande lefnadssätt, hvilket f. ö. hela Rom kände. I själfva verket skydde hon ej heller något medel att hålla sina laster hemliga för honom och aflägsna eller röja ur vägen allt, som kunde skada henne.
Källa: Project Runeberg ·
