Sida 664
Muhammer 1. M. I.
till Mekka, vägrades honom inträde i staden. Sedan han lägrat sig vid Hudaibija, på gränsen af Mekkas heliga område, kom det där, efter allehanda svårigheter, till en fredlig uppgörelse mellan honom och hans fiender. Under de två följande åren underkufvade M. åter en mängd stammar, och efter den oväntade underrättelsen om ett nytt fredsbrott från kureischiternas sida kunde han tåga mot Mekka i början af år 630 med 10,000 beduiner och nästan utan motstånd intaga sin fädernestad. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kába och där nedslå alla afgudabilder. Sedan samma öde vederfarits de flesta hedniska tempel i Hidjaz och Nedjd, kunde M. under sin återstående lifstid njuta glädjen af att ha omvändt större delen af sitt land till islam. Mot hösten s. å. företog han ett stort fälttåg med ända till 30,000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tebuk, ungefär halfvägs mellan Medina och Jerusalem; och sedan M. där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina (jan. 631). Den verkliga anledningen till det plötsliga återtåget är ej känd; så mycket är emellertid säkert, att det vidtutseende företaget aldrig omfattats med någon allmännare sympati af M:s anhängare, och stämningen i hären torde därför efter framkomsten till Tebuk ha varit sådan, att M. och hans rådgifvare ansågo säkrast att vända om. Hans välde sträckte sig nu i alla händelser till Arabiens aflägsnaste trakter, mycket längre än de mekkanska helgedomarnas dyrkan hade räckt. Den persiske ståthållaren i Jemen såväl som detta lands småfurstar underkastade sig, sydkustens riken skickade sändebud med gåfvor, och många kristna stammar i n., ö. och s. erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog M. sin sista vallfart, "afskedets vallfart", till Mekka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland hvilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade den då mer än sextioårige mannen och dog med hufvudet i Aischas sköte 8 juni 632, hvarefter han begrofs på samma ställe, där han dött. (Om hans graf och grafmoskén se Medina med fig.) M:s släkt fortplantades endast genom den yngsta af Chadidjas fyra döttrar, Fátima, som i sitt giftermål med M:s kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hásan och Huséin. De från dessa härstammande ätterna motsvara (ungefärligen) Europas adel, och deras medlemmar ega rätt till titeln scherif, "adel", och att bära grön turban. -- Till sitt yttre skildras M. som mager och bredaxlad, af medellängd, med stort hufvud, svart krusigt hår, stora svarta ögon, långt skägg och ljuslett hy. Mellan skulderbladen hade han ett födelsemärke eller en utväxt, som ansågs som "inseglet" på hans gudomliga sändning. Hans sätt var vänligt och vördnadsbjudande, mildt mot besegrade fiender och aldrig tyranniskt mot anhängarna. Oaktadt en efter flykten till Medina inträdd märkbar förändring till det sämre, hvartill hörde planmässig svekfullhet, någon gång grymhet och framför allt begäret efter sinnliga njutningar, förblef han dock i allmänhet en godmodig och medgörlig man. Han afslog ogärna en bön, och då två utslag voro möjliga, föredrog han i regel det mildare. Sträng konsekvens var för honom främmande både i lifvet och i läran. Hans lefnadssätt var äfven under hans sista tid mycket enkelt, och de hedersbevisningar han fordrade hade ingenting stötande för arabernas frihetssinne. Han och hans talrika familj bodde i lerhyddor samt lefde hufvudsakligen af dadlar, bröd och mjölk, högst sällan kött. Liksom de båda förste kaliferna lagade M. själf sina kläder och skor, och de slafvar, som tillföllo honom af krigsbytet, skänkte han till sina vänner. Hans enda lyx var vällukter. M. var ingen fältherre. Han saknade t. o. m. personligt mod, och under stridens timme sysselsatte han sig ofta med böner, men i motgången visade han ständigt stor ihärdighet och praktisk klokhet.
Öfver M. komma väl alltid omdömena att utfalla högst olika alltefter den dömandes ståndpunkt; men åsikten, att han var en bedragare i vanlig mening, kan, som ofvan antyddes, icke längre anses hållbar. Från rent etisk synpunkt är M. allt annat än en stor man; men bristen på strängt sedligt medvetande och hans oklara tankar öfver alla andliga ting voro en oundviklig följd af den tid och det folk han tillhörde. Från synpunkten af de världshistoriska följder, som hans lif medfört, måste M. däremot efter Jesus och Buddha räknas som den tredje i ordningen af jordens märkligaste män. Och då inflytandet och betydelsen af de tre världsreligioner, som från dessa män leda sitt upphof, måste till stor del anses bero på de skrifter, som för deras bekännare gälla som heliga och gudaingifna, så är det anmärkningsvärdt att, medan en försvinnande liten bråkdel af de kristnes bibel innehåller mästarens egna ord och t. o. m. förknippandet af hans lärjungars namn med de heliga skrifterna i några fall icke är höjdt öfver allt historiskt tvifvel, är däremot innehållet af islams heliga bok från början till slut med ytterst obetydliga undantag bevisligen utgånget från stiftarens egen mun. Därmed kommer ock denne i ett långt mer direkt förhållande till resultatet än hans båda föregångare. Men därför drabbas också hans sedliga värde så mycket starkare af domen öfver de mörka, på koranen direkt beroende skuggsidorna af islams religion. Jfr Islam och Koran. -- Litt.: Ibn Hischams (d. 833) arabiska biografi "Sirat sejjidna Muhammed" (utg. af Wüstenfeld, 2 dlr, 1858--60, anastatisk uppl. 1899--1900; öfv. till ty. af Weil 1864), Ibn Saad, "Biographien Muhammeds, seiner gefährten und der späteren träger des Islams" (utg. på arabiska af Sachau m. fl. 1904 ff.), Nöldeke, "Das leben Muhammeds" (1863), Sprenger, "Das leben und die lehre des Muhammed" (3 bd; 2:a uppl. 1869), Krehl, "Das leben des Muhammed" (1884), Wellhausen, "Skizzen und vorarbeiten", IV (1889), Grimme, "Mohammed" (2 bd, 1892--95), Buhl, "Muhammeds liv" (1903), och Margoliouth, "Mohammed and the rise of Islam" (1905). H. A.*
Muhammed, 7 kalifer. Se Kalifat, sp. 618--620.
Muhammed, imamer. Se Imam.
Muhammed, fem turkiska sultaner. 1. M. I, Bajasid I:s tredje son, f. 1387, d. 1421 i Adrianopel, erhöll vid rikets delning emellan bröderna efter slaget vid Angora (1402), där Bajasid föll i Timurs händer, en del af Mindre Asien, med Amasia (vid Jeschil Irmak) till residens, men
Källa: Project Runeberg ·
