Sida 717
Murbräcka 1. Ett anfallsvapen
de blifvit konfirmerade och, genom stiftelsens försorg, erhållit lämplig anställning. Vid sin afflyttning från inrättningen erhålla de fullständig utstyrsel. Stiftelsens angelägenheter vårdas af en direktion, som kompletterar sig själf och skall bestå af minst tio manliga och minst tio kvinnliga ledamöter. 1910 uppgingo utgifterna för inrättningen till 13,557 kr. och inkomsterna till 19,418 kr. (häri inberäknadt årsafgifter med 129 kr.). Stiftelsens samtliga tillgångar värderades till 355,917 kr. Under samma år vårdade anstalten 28 barn. J. M-r.
Murberg, Johan, lärd, vitter författare, f. 4 dec. 1734 i Gästrikland, d. 27 mars 1805 i Stockholm, blef 1754 student i Uppsala, 1761 filos. magister, 1763 docent i hebreiska litteraturen och några år senare äfven i grekiska. 1772 fick han fullmakt som e. o. adjunkt och blef 1773 lektor i historia vid Gäfle gymnasium. På Gustaf III:s beställning utförde han en för sin tid verkligen utmärkt tolkning af Racines sorgespel "Athalie", som gafs på teatern i Nya Bollhuset i mars 1776 och trycktes s. å. Med anledning af den svåra brand, som kort därefter öfvergick Gäfle, måste läroverket där upphöra för någon tid, och M. förflyttades till Stockholm som rektor för "storskolan", som han sträfvade att få upphöjd till ett slags gymnasium; detta gick dock först ett halfsekel senare i verkställighet. M. vann flerfaldt erkännande för sin lärdom och sina språkliga insikter. Han blef 1786 led. af Vitt. hist. o. ant. akad., 1787 af Svenska akad. samt 1792 t. f. medlem af bibelkommissionen. Vitterhetsakademiens handlingar riktades af honom med flera afhandlingar i svensk lärdoms- och odlingshistoria, utmärkta för samvetsgrann forskning; den Lenngrenska satiren talade om dess "grundligt sträfva merit". I Svenska akad. åtog han sig utarbetandet af fyra af den tillärnade ordbokens bokstäfver och förde äfven detta sitt arbete till slut. Han var vidare i 11 år redaktör af "Stockholms Post-" och "Inrikes tidningar", genomsåg "Prof-psalmboken" (1793) samt utarbetade en stor del af den nya skolordningen. Han var dessutom, på grund af prästerskapets val, alltifrån 1792 fullmäktig i Riksgäldskontoret och Riksbanken. -rn.*
Murbin, zool. Se Murargetingar.
Murbruk är ett slags kitt, som har till ändamål att fast förena på eller bredvid hvarandra liggande stenar i ett murverk eller att ge detta ett skyddande eller prydande öfverdrag. Alltefter beståndsdelarna är murbruket kalkbruk, cementbruk, gipsbruk och lerbruk. Kalkbruket, det vanliga murbruket, består af släckt kalk, sand och vatten. Ett godt bruk måste vara snart bindande, ega täthet, ej suga till sig fuktighet, ej för mycket krympa eller spricka samt ega varaktighet. Godheten beror på beståndsdelarnas beskaffenhet och relativa mängd. Förhållandet emellan beståndsdelarna åter beror på kalken; oren eller mager kalk erfordrar mindre sand än ren och fet. Vanligen tar man 1,5--3 delar sand på 1 del kalk. Vatten bör ej tillsättas mera, än som under brukets hårdnande fördunstar; det skall vara rent och framför allt fritt från salt. Vanligen är bruket lagom tjockt, när det ej styckevis, utan i en klump faller af murslefven. Murbruket beredes på det sätt, att beståndsdelarna med handkraft (i lafvar) eller maskin (t. ex. murbrukskvarn) blandas med hvarandra till en tjock, seg och smidig massa. Blandningen bör ske omsorgsfullt, så att alla sandkornen komma i beröring med kalken. Sanden tillsättes, för att bruket skall bli hårdare och ej spricka. Till mursand bör tagas ren, saltfri och skarpkantig kvartssand med 5--10 proc. granit eller fältspatkorn. Sedan murbruket är färdigt, bör det användas, innan det hinner torka. Så beredt murbruk kallas äfven "luftmurbruk", emedan det med fördel kan användas endast ofvan jord, där det småningom hårdnar, beroende därpå, att vatten afdunstar och kolsyra upptages, hvarigenom bildas kolsyrad kalk, som i form af mikroskopiska kristaller förbinder sandkornen och medelbart äfven stenytorna med hvarandra. Vattnets för snabba afdunstning hindras af sanden, som äfven gör massan mera porös, hvarigenom lufttillträdet lättas. Murbruket, som i allmänhet fastnar bättre vid skrofliga än vid släta ytor, förbinder lättare porösa och grofkorniga stenarter, lättast talkhaltig sten, därefter kalksten, ej så väl granit, sämre sandsten och sämst basaltartad sten. De första åren synes bruket företrädesvis fastna vid stenen, men med tiden hårdnar det småningom inom sig själf och blir slutligen t. o. m. hårdare än själfva stenen. Köld inverkar menligt på luftmurbruket, synnerligast om det förefinns i tunnare lager eller om det ej hunnit hårdna och torka. I frost bör naturligtvis själfva murningen aldrig göras, emedan det frysande vattnet utvidgar sig och sönderspränger murverket. Till murning i fuktig mark eller under vatten användes ett särskildt slags kalkbruk, s. k. hydrauliskt murbruk l. "vattenmurbruk", som fås genom uppblandning antingen med cement eller med alunskiffermjöl (rödbruk). -- Cementbruket består af cement, sand och vatten. Vid beredningen blandas cementet och sanden ytterst väl, och först därefter tillsättes vattnet, strax innan bruket skall användas. Detta bruk hårdnar äfven under vatten och på fuktiga ställen; användes det på torra ställen, bör det genom begjutning med vatten eller täckning med våt väf hållas fuktigt, tills det bundit och hårdnat, ty annars spricker det. -- Gipsbrukets egenskap att hastigt hårdna inskränker dess användning till prydnader, listverk, invändig puts etc.; till utvändig puts användes däremot kalkbruket. -- Enär kalkbruk ej tål hetta, måste till murar, som äro utsatta för eld, användas lerbruk, som dock ej är egentligen bindande, emedan det hvarken fastnar vid sten eller blir särdeles hårdt. Lerbruket består af med sand i vatten sammanältad lera, som bör vara god och i färgen grå, brun eller gulaktig; ju magrare lera, dess mindre sand. Utom till eldstäder nyttjas lerbruk äfven till murning kring trävirke (som af kalken skulle skadas), vid murning med lufttorkadt tegel m. m. L. W:son M.
Murbruksstruktur, geol. Se Kataklastiska bergarter.
Murbräcka, krigsv. 1. Ett anfallsvapen, som man före krutets uppfinning använde för att göra bräsch i fästningsmurar. Det utgjordes af en lång och grof ekbjälke, i främre ändan försedd med en metallskoning, vanligen i form af ett gumshufvud (däraf lat. aries, fr. bélier, gumse). Bjälken var i starka kedjor upphängd under ett rörligt skjul, kalladt sköldpadda (lat. testudo), som framfördes till
Källa: Project Runeberg ·
