Sida 744
Musik, Den kristna tonkonsten
gynnsamt för musikundervisningen. Under Samuel infördes växelsången emellan olika körer eller emellan kör och instrument. Under David nådde hebréernas musik sin blomstring. Deras instrument voro harpa (kinnor), luta (nebel), flöjt (chalil, makroschita), trumpet (chazozra), puka (toph) m. fl. Sannolikt eger kärnan af judarnas tempelsång ännu i dag någon likhet med den ursprungliga. Grekerna nämna som tonkonstens uppfinnare än Apollon, än Hermes (lyran), än Athena (flöjten), än Pan (herdepipan), hvarjämte sagorna om Amfions och Orfeus' musikaliska under tyda på gudomligt ursprung. Vid de stora festspelen, särskildt de pythiska, spelade musikaliska täflingar en betydande roll. Vid de dramatiska föreställningarna sjöngos åtminstone körerna och en del monologer (jfr Kör 1). Någon harmoni i modern mening kände dock grekerna icke; instrumenten ledsagade i unison eller oktaver, på sin höjd äfven med några utsmyckningar och "genomgående" toner. Grekernas diatoniska skala sträckte sig genom två oktaver, afdelade i fem "tetrakord" (fyrtonsgrupper) på följande sätt: H c d e, e f g a, a b c1 d1, h c1 d1 e1, e1 f1 g1 a1. Ur denna skala, ursprunglig eller transponerad genom höjning eller sänkning (grekerna kände nämligen alla kromatiska intervaller), fick man olika oktavsläkten (oegentligt kallade tonarter) genom att skära ut olika oktaver, hvarvid oktaven e—e1 fick namn af det doriska, d—d1 det frygiska, c—c1 det lydiska, H—h det mixolydiska oktavsläktet; sedermera tillkommo det iastiska och det eoliska, äfvensom alla dessa namn, tillökade med prefixen hypo- och hyper- ("under" och "öfver"). Utom de diatoniska tetrakorden hade man kromatiska (t. ex. h c dess e) och enharmoniska (h c hiss e). Grekernas notskrift var bildad af bokstäfver ur det forngrekiska alfabetet. I instrumentalmusiken hade man tecken för pauser och tonlängder; i sången rättade sig dessa helt och hållet efter versmetern. De viktigaste instrumenten voro lyra, kithara och aulos (flöjt). (Grekerna använde ej stråkinstrument.) Berömda musiker voro Terpandros, Sakadas, Archilochos, skalderna Alkaios och Pindaros, skaldinnan Sapfo samt Thaletas. Bland de få bevarade resterna af grekisk musik märkas 2 Apollonhymner från 2:a årh. f. Kr., funna 1893 i skattkammaren i Delfi. Teoretiker och skriftställare öfver den grekiska musiken voro Lasos, Aristoteles, Aristoxenos, Pythagoras, Ptolemaios, Quintilianus, Boëthius; i nyare tid märkas F. Bellermann, Westphal och K. v. Jan. Romarna lånade teori och utförande från grekerna; sin offermusik synas de dock ha hämtat från etruskerna. De utbildade framför allt krigsmusiken. Äfven deras vältalare begagnade instrumentalister för att låta sig angifvas tonen för föredraget. Om arabernas musik se Arabisk konst 2.
Den kristna tonkonsten upptog hebreiska psalmer och grekiska hymner i sin ritual. Teorien var den grekiska, genom Boëthius' förmedling. Tonartsystemet blef dock till följd af missförstånd något afvikande (se Kyrkotonarter). Ambrosius (d. 397) införde antifonier och hymnsång. Gregorius I (d. 604) ordnade och fastställde liturgien för hela kyrkan. Kyrkosången förbättrades af Karl den store genom införande af sångskolor (i S:t Gallen och Metz). Den äldsta västerländska tonskriften utgjordes af neumer (se d. o.). I bysantinska kyrkan förenklades den kromatiskt tillkonstlade grekiska musiken genom ymnigt upptagande af nya sånger i viston. 800—1100-talen karakteriseras af ansatser till flerstämmig musik och sträfvande efter en fullkomligare notskrift. Den af Tutilo och Notker Balbulus på 800-talet uppfunna sekvensen förberedde den liturgiska flerstämmigheten, och äfven från Skandinavien och England torde uppslag till polyfoni ha utgått (redan under bronsåldern i Norden synes man ha öfvat tvåstämmig lurblåsning). I stället för den forna flerstämmigheten i oktaver uppträdde en ledsagning af den kyrkliga melodien i kvarter och kvinter (se Organum). Munken Hucbald (d. omkr. 930), som först beskref organum, nyttjade redan notlinjer. Samtidigt framträdde en tonskrift af de första bokstäfverna i latinska alfabetet. Guido Aretino (d. omkr. 1050) sammansmälte neumerna med bokstafsskriften och blef grundläggaren af den moderna notskriften; äfven befriade han tonsystemet från den stela diatonikens fjättrar medelst solmisation och mutation (se dessa ord). Under 1100—1300-talen fick organum friare gestalter, och behaget af stämmornas motrörelse mot hvarandra (discantus) blef erkändt. Äfven parallellrörelsen i terser och sexter (faux-bourdon) kom i användning (i England) och utträngde det äldre organum. En rikare utveckling af rytmiken fordrade tecken för tonernas inbördes längd och ledde till mensuralmusiken (se d. o.). Franco från Paris var den förste, som skref om denna musik. Äfven utanför kyrkan anslog musiken nya toner, dels genom folkvisan och det folkliga instrumentalspelet, som redan hade harmonisk dur- och mollkaraktär, dels genom trubadurerna. Instrumenten riktades genom snabbt sig utvecklande stråkinstrument, orglar och klaver. I förra delen af 1300-talet uppträdde i norra Italien en alldeles ny stilart, solosång med instrumentalspel till (jfr Madrigal 2 a) och spred sig senare till flera länder. Engelsmannen Dunstable öfverförde den på kyrkomusiken och förmedlade öfvergången till fyrstämmig sångsats; den franska rondån och balladen frodades.
Den egentliga kontrapunktens (se d. o.) blomstring inträffade under 1300—1500-talen. Marchettus från Padua och den franske Joannes de Muris uppställde de regler för stämföring och dissonansbehandling, som blefvo gällande långt in i senare tider. Framför alla var det nederländarna, som utvecklade kontrapunkten och slutligen bragte den medelst konstgrepp, såsom augmentationer, diminutioner, omvändningar, gåtkanon m. m. (se Imitation och Kanon), till en höjd af hårklyfveri, som omsider framtvang en reaktion (genom Palestrina). Dufay stod i spetsen för den äldre, Okeghem för den yngre nederländska skolan. Instrumenten tillbakaträngdes i kyrkan, och den rent vokala flerstämmiga sången blef härskande samt inträngde äfven i den världsliga visan (madrigal, se d. o. 2 b, och chanson). Willaert stiftade den venezianska skolan, hvars förnämsta medlemmar voro Merulo och de båda Gabrieli. I den romerska skolan glänste främst Palestrina, därjämte äfven
Källa: Project Runeberg ·
