Sida 20
Hofmannen. Af Oscar Levertin
2 20
OSCAR LEVERTIN.
Men efter ljufva nätter hade de bidat gryningen i Loföns gröna skogar, hört taltrast och lärka flöjta poeten Dalins tendra visor om Celadon och Melicerta och känt tårarna glida utför sina kinder med dimman, som föll och blef dagg i den blå morgonen. Och samman hade de rest till Frankrike och tjänat vid Schombergs dragoner, legat i garnison i det tråkiga Verdun, där man gömdes i garderober och klädskåp af mutade kammarflickor (som pussades medan man väntade fruarna), och samman hade de presenterats för Ludvig XV vid en lever i Marly. När de återkommo hem, var kung Gustaf nådig nog att säga: »Voilà de vrais amis et de parfaits courtisans!»
Det var först på senare tid som de skilts åt. Gud vet, hur det kunnat ske, men skett hade det. Begynnelsen var nog, att Ungern aldrig kunnat lida Brita Aminoff, den enda för hvilken Bunge känt en grande passion, och sedan hade Ungern i sin tur blifvit sjuk, förbehållsam och sorgsen men skrattande i tid och otid, i ständig ångest att ej synas glad. De gamla vännerna började gå hvar sin väg. De ömsesidiga förtroendena fastnade på deras läppar, och det vid själfva höstdagjämningen i mannens lif, när den farliga första frosten faller. Sä hade de blifvit blyga, nästan främmande! Och nu var Ungern död, och de skulle aldrig embrassera hvarann, som två barn, hvilka bara behöfva gråta samman, för att på nytt finna hvarann, skuldra vid skuldra!
Så tänkte Bunge men for upp ur sina drömmerier, ty vagnen gled genom tullen och stannade snart nedanför slottsbacken. Ungerns lik hade burits hem och låg på lit de parade i familjehuset, men secrétairen stod kvar i hans kammarherrerum. Bunge hade fått den lilla silfvernyckeln af hofsekre-teraren Osengius, som med sitt griniga
ansikte och sina små falska ögon ensam stått vid Ungerns dödsbädd, jämte arki-ater Bäck och prästen. Ty hans gamla föräldrar hade icke hunnit upp från Malteshus— och hofvet? Hofvet — ja, hvem brydde sig där om de sjuka? Det hade man icke tid och humör till. Månne ens Aurore Bergstjerna, som Ungern hade sin innersta penchant för — det visste Bunge — lämnat sina kabaler och sitt tapisseri för att prata bort några af den sjukes långa, ensamma timmar? Eller Lotta Mörner, som ej gifvit sig förrän hon fått på sin lista också den glade, den vackre, den tjugoårige Ungern? Bunge ville parera ett mantal af Elfsjö mot Arvid Sparres byxsäcksur, att ej ens denne, Ungerns kusin, dröjt mer än den reglementerade kvarten hos sjuklingen. Och han själf? ja, han hade aldrig tänkt, att saken var sérieux.
Ty då! Ja, hade han då lämnat Lisa-Lotta och landtlifvet? Jo visst! Men han kände sig ej alldeles säker på sig själf, och medan han sprang upp för trapporna till Ungerns rum, lade sig en djup förstämning öfver hans hjärta. I den lilla kammaren slog Ungerns atmosfer honom till mötes, doften af det potpourri, som han själf brukade bereda, och i ett ögonblick såg Bunge den döde lifslefvande för sig, tillblandande sin älsklingsessence som han lärt det af en parfymör vid Rue de la Croix des Petits Champs. I den blå sidendräkten stod han där, pojkyr som han såg ut, innan Papillon pudrat honom, lutad öfver den lilla lerkrukan i fönsterposten. Ur två gröna flaconer af emalj hällde han orangevatten och ungerska drottningens vatten, lade i krukan en bädd af vintermejram, kryddnejlika och lavendel. Så lyfte han med sina tunna hvita fingrar från skålen de noppade blombladen af mörkblå violer och mörkröda rosor och lät dem försiktigt falla i den doftande lagen. Det
Källa: Project Runeberg ·