Ord och Bild: 1899

HOFMÄNNEN.

21

svarta håret föll i en strid lugg ner öfver hans bleka panna. Det smala, tunna ansiktet fick allt hetare och högre färg, och allt mjukare gnolade han visan:

Cédez, cédez, jeunes Beautés!

L'amour vous somme de vous rendre.

Sist tystnade orden, men hela hans kropp, som alltid bevarat ynglingens spenslighet, gungade takt till melodien, medan ångan af dekokten, som sommarsolen begynte brygga, steg upp i den gula' kammarluften.

Sådan var synen, men ingen stod vid fönsterposten. Rummet var tomt. Den högt uppbäddade sängen verkade hemskt med de lösa madrasserna och det hopkramade sidentäcket. Där hade Ungern dött, och hans bristande öga förmörkadt följt fjärilarne mellan blommorna. Fjäril, flyg, flyg! Men hvart skulle man flyga? På kakelugnskransen gick ännu den lilla pendylen oroligt, som Bunge en gång som barn, då de legat i syskonsäng, hört Ungerns hjärta slå. Den slog och slamrade med inlärd munterhet, men den kyska Diana, som höll pendeln, sneglade på sin granne, en nymf i biscuit, som i ett tempel höll på att basa Cupido med ett ris af rosor. Dammet låg i långa strimmor öfver stolarne med de urgröpta sidensitsarne. En svart mask, som hängde på sin spik öfver en domino, stirrade med tomma ögonhålor ut i rummet.

Bunge blef blek. Han kände genom potpourridoften den starka lukten af droger och medikament och den än mer genomträngande lukten af förgängelse, och han öppnade hastigt secrétairen — för att fullgöra sitt uppdrag och få gå.

Därinne lågo rader med brefpackor. De styfva papperen knastrade med skrif-sanden, då han bläddrade i dem. Där lågo föräldrars och gynnares bref och små dambref. Med verklig motvilja återsåg Bunge sina egna skrifvelser, sorg-

fälligt ordnade efter data. Hans egna bref, de intresserade honom icke längre. Den han sökte var Ungern, vännen, som plötsligt blef en okänd, nu när Bunge satt vid sängen, där denne kämpat ut, nära det lilla skrifbord, vid hvilket den döde om någonsin — efter att hela dagarna ha tillhört andra —• bort hafva kommit ansikte mot ansikte med sig själf! Och om man aldrig kände sin bäste vän, lärde man då någonsin känna sig själf? Oroligt grep Bunge efter Ungerns anteckningar. Så fann han ändtligen ett litet oktavband, inbundet i rödt maro-quin, med Sternbergs stjärnlysande vapen på pärmen.

Journal intime de Frédéric Ungern de Sternberg stod det på titelbladet med den lilla orimliga stil, som alltid hindrat Ungern — enligt hans eget skämt — att blifva diplomat eller något som helst allvarligt.

Mon très cher et vénérable père — så började den första anteckningen — har rådt mig att föra ett curriculum vitæ i détail öfver alla mina lifshändelser, men det vet jag, att jag aldrig kommer att gitta. Dock en liten journal intime d'amourettes et de philosophie avec des caractères kan jag väl klottra om aftonen ibland, när Morphée visar sig rebellisk. Kanske kan den amusera mig vid äldre år, kanske nu gifva mig den Ariadnetråd jag behöfver, när jag träder in i hoflifvets labyrint. Så börjar jag den i dag, ce mémorable 10 janvier 1766.

I dag hafva jag och Bunge för första gången gjort tjänst som hofjunkare. Bunge är grefve, jag baron, båda äro vi vice cornetter vid drabanterna. Dagens lycka skulle hafva fördunklats för mig, om han på något vis fått pré framför mig eller suttit öfver mig vid cavaliers-taffeln. Lyckligtvis var min far inviterad och — pour le flatter probablement — fick jag uppvakta i lilla röda salongen