Ord och Bild: 1899

nat. beckman.

.364

andra, tills blott svansarna voro kvar. Men ändå heter tidningsankan anka och inte varg.

Vi få alltså gå vidare i vår revy af de talrika förklaringsförsöken. En förklaring, som särskildt för oss svenskar kunde ligga rätt nära, är att antaga, att ankans snattrande är orsaken till benämningen. Denna förklaring har också försökts, t. ex. af Schrader i hans bok: Bilderschmuck der deutschen Sprache. Men utom Sverige har ankan samma namn som den vida mer poetiska anden, hvilken just ej är någon sångfågel men dock bättre vårdat sin röst än hennes på grund af öfverkultur och vällefnad så löjliga frände. Vi måste därför söka en förklaring, som obetingadt passar äfven utom vårt land.

Vi stöta då i vårt södra grannlands litteratur på ännu ett försök, som går ut från en karaktäristisk egenskap hos anden och ankan. Det är deras förmåga att försvinna i vattnet och åter dyka upp. Tidningsankans förmåga att dyka upp i den ena »samtidan» efter den andra är obestridlig. Vi, som lefva i en tid, då man ofta läser flera tidningar, kunna hvarje vecka konstatera den. Förklaringsförsöket (den dykande anden) har för resten intet sämre ursprung än bröderna Grimms ordbok, så det tål nog att diskuteras. Men man måste fråga sig: är uppdykandet en tillräckligt väsent-

lig och tillräckligt karaktäristisk egenskap för tidningsankan för att ha gifvit upphof till hennes namn? Vi betvifla det, så mycket mer, som på ett tidigare stadium af pressens historia, då väl i regel blott ett blad fann vägen till hvarje hus, pressankornas uppdykande nog ej kom till synes för synnerligen många tidningsläsare.

Ännu otroligare är det i Svenska Akademiens A-häfte (1870) upptagna förslaget, att utgångspunkten skulle vara ankornas vana att i en rad simma ut på vattnet. Detta antagande synes väl blott »honoris causa» kunna citeras 1899.

Alla dessa förklaringsförsök ha det gemensamt att ej ha gjort allvar af att tillgodogöra hvad vi veta om ordets historia. Vilja vi fortsätta på den vägen, skulle vi ju kunna ytterligare öka de redan förut mer än tillräckligt många försöken. Vi kunde till exempel (med öfvergifvande af vår nationela anka och fasthållande af den allmänt-euro-peiska anden) tänka på anden som jaktföremål och i henne se en släkting till söndagsjägarens historiska hare, som antingen icke existerar eller är köpt hos hökaren. Vi kunde också i det franska canarder, »skjuta från ett bakhåll», tänka oss en öfvergång till betydelsen narra, lura och från denna betydelse vore det ju ej så långt till canard, »tidningsanka.»

Denna tillökning i förklaringsförsöken ha vi gifvit blott för att visa hur osäker en etymologisk gissning blir, då man ej följer den ledning, som historien bjuder. Vi vilja nu se på de förklaringar, som i detta afseende bättre tillgodose vetenskapens kraf. Vi vända oss då först till de romanska språken (representerade af franskans »canard»), ty det är i dessa språk som forskaren är van att finna ursprunget till en massa kulturord, icke blott sådana, som med hull och hår, med ljud och stafning vandrat öfver i de ger-