Sida 27
Hofmannen. Af Oscar Levertin
HOFMÄNNEN.
27
11 dec.
Fruktansvärdt anfall af Malaria. Snön faller i hvita flockar, och det mörknar. Den som vore barn och kunde drömma om da'n före da'n, och »le soir des klapps», som La Roche, min gamle språkmästare, kallade julafton. Malaria. Jag hör slädarna klinga. Bergstjernas släde stannar utanför hvita trappan, och jag hjälper Aurore af med lilla vargskinnspälsen i vestibulen.
26 dec.
I går läste jag i bibeln. Grand cour i dag. Jag var helt småkär i Ulla Kurck och röfvade en kyss på hennes skuldra under förevändning att knäppa låset på hennes perlcollier. Prinsen har lofvat mig att få recipiera i L ordre des Mopses, en heder, som Oxenstjerna länge brigue-rat utan succés.
29 dec. 1766.
Mitt första år på hofvet är förbi, och som ett spel af ombres chinoises ser jag dess événementer glida förbi. Och jag tänker på Jean-Jacques, Brita och Celin-de, och allt det andra. Nej, ingenting är likt hofvet, så sporrande och eggande, det är där man skall lefva för att bli karl och lära känna människan. Det är elden, där man kan smida sin klinga böjlig, hård och skarp, och tills jag blir mästare, vill jag läraktigt och lydigt gå i dess goda skola.
15 februari 1774.
Af en slump tittar jag i dag, då jag förnöter en sysslolös och smärtsam afton, i journalen från mitt första år vid hofvet. Den fick aldrig någon fortsättning, och först nu — åtta hela år efteråt — har jag någon envie att continuera. Men hvad tiderna äro förändrade och
jag själf förändrad. Så många förhoppningar som slagit fel, och så många som, infriade, visat sig utan värde! Hur skugglika synas mig ej de många åren, först de glada där hemma, då Kungen var ung och jag själf ung och min dag var full af stora desseiner och tokiga äfventyr, sedan de enformiga garnisonsåren i Verdun, och sist de två svenska åren igen efter kungens revolution, under hvilken jag var borta — irreparabel, fördömd otur! —- grå också de, trots alla avancementer. Jag vet ej själf hvad det är för hypochondrie som förgiftat mig in i själen och det redan innan jag fick, som nu, hälsan altererad. Gärna skrefve jag därom några maximer och penséer, och om hofvet regarderadt med en äldre och stadigare mans blick, men är i dag för fatiguerad att orka föra fjädern. Det är väl min ordinaira misère, som sedan mer än ett års tid förtär min arma kropp, trots herr arkiater Bäcks latinska ordinationer och hofapotekaren herr Ziervo-gels långa räkningar. Esculaperna — oh, hundra Molièrer räckte ej till för att per-siflera presumptionen i deras vanité. Jag är accablerad af enorm mattighet. Hur skall jag kunna soignera min tjänst under April månad? Dock, kungen är allt för nådig och aimable mot mig, för att jag skulle vilja afstå en occasion att få vara hans person nära. Öfverkammarher-rechargen blir dessutom ledig i sommar. Den passar mig. — Kurck är lätt att di-stancera, men min snälle gode bror Erie Oxenstjerna har sin galanta fru, som han kan employera som soutien för att gagnera platsen. Blir jag bara frisk, skall jag spela mariage med Ulrika Dohna och så komma i släkt med Schefifrarne. Det är dock de som sitta vid grötfatet
— och ho kan remplacera dem? Jag ser ingen. Mais n'en parlons pius aujourd'hui.
— Mitt hufvud värker. Jag vill drömma jag är tjugo år — —
Källa: Project Runeberg ·