Sida 29
Hofmannen. Af Oscar Levertin
HOFMÄNNEN.
29
kiater Bäck är jag dock böjd att tro mig blifva restituerad med ett par månaders repos. I tur att tjänstgöra äro Arvid Sparre och Erie Oxenstjerna, och öf-verstekammarherren hemställer genom mig, om Ers Majestät täckes låta den ordinaira survivancen gå eller har någon annan dessein.
Eders Kongl. Majestäts tacksammaste och ödmjukaste
serviteur et sujet Fredrik Ungern v. Sternberg.
Mitt sätt att själf rekommendera mina båda antagonister är en coup de gé-nie. Ty dels ser det nobelt ut, och dels hoppas jag, att de skola gåtera occas-sionen för sig själfva, Sparre genom sin fumlighet, när han fäster blå bandet etc. och Oxenstjerna genom sina flatskratt à la knallbygden. . . Ah, jag är trött, trött.
i april.
I dag skulle min tjänstgöring hafva börjat och jag stått vid kungen? lever. Jag vet, att jag fått god accueil... det är hårdt att vara prisonnier i sitt rum. Jag ser Sparre för mig, impertinent, och hur hans pappa, min käre oncle, som jag aldrig tycks komma till ultimo med, ler af belåtenhet, när sonen sätter stolen för första gången in i riksrådet. Hvilken grace skall han ej utveckla, den stornästa Arvid, ensamt surpasserad af djuret Rhi-noceros, som jag läst om i Agrells resa.
3 april.
Arkiater Bäck har ordinerat absolut stillhet... jag har legat en dag och läst bibeln och la Pucelle med ungefär lika uppbyggelse. Så kom Aurore Berg-stjerna och frågade om mitt befinnande. Gammal kärlek rostar aldrig, et ön re-vient toujours. Det gäller visst henne, ty hvad mig anbelangar, är jag lyckligtvis curerad från alla barnsjukdomar. Det
är bara bror Bunge, som orkar gå hela lifvet igenom med den sentimentala messlingen. Jag mins, hur det impressionerade mig i gamla dar när man brände någon compromettant billet-doux eller någon dé-licieux épitre, som gjort en omåttlig glädje eller sorg. Jag brukade bränna dem på ett litet émailfat, och sedan höll jag länge askan i handen. Den brände först ett ögonblick och gaf en smula chaleur åt handen och blod åt hjärtat, och man fick en ridicule en vie att gjuta tårar. Så blef allt blott svart och låg som kall mull i handen. Aska, som icke värmer och icke doftar, är det jag går och bär på, grå, renlig aska.
5 april.
Capitlet Jean-Jacques intriguerar mig. Hur mycket har det ej bavarderats om amouren, och ändock är amitié något vida konstigare. Kärleken har så många döfvande medel att lugna blodet med, men vänskapen, hur sys den samman, nälden en gång fått en rispa?
Jag vet ej, om Jean-Jacques någonsin såg i korten mitt spel med Brita Ami-nofif. Jag tror det knappast. Och ändock, bara därför att jag röjde gudinnans incognito, blef det en abime mellan oss. Tänk, om han då découvrerat min ca-bale! Ja, mon cher, ändock hade du bort tacka mig. Brita Aminoff var en liten adlig mamsell, utan en fyrk på kistbotten. Brodern kom på Marstrand för malversationer. Olycklig familj, men hon var ravissante, det mins jag. Dock. kjortel som kjortel, 1'une vaut toujours 1'autre. Det essentiella här i världen är att lefva stolt och considererad och hålla god min i det elaka spel, den s. k. försynen satt oss i.
Men du är inte resoniig, Jean-Jacques. Vänskap, det är en offensiv och defensiv allians, vanligtvis afslutad mellan en stark och en svag makt. Den starka har det
Källa: Project Runeberg ·