Ord och Bild: 1899

2 30

OSCAR LEVERTIN.

vackra coquetteriet att beskydda, den svaga i sin tur äran att vara privilegierad hofman hos den starka. Arrangementet är förträffligt för båda parterna gent emot alla de andra — men det är alltid vanskligt med den inre balancen. Att exigera att den starke skulle sacrifiera intérët och amour-propre är ej rimligt. Nej, du är för romanesque, Jean-Jacques. Undrans-värdt, att det gått dig bra här i världen, men Vår Herre är de dårars förmyndare, heter det. Le sot métier! De kloka älska inga förmyndare. Nej, du är oresonlig, Jean Jacques, men det är kanske därför jag estimerat dig och har så svårt att glömma dina torra ord och dina kalla handslag.

15 april.

Häftigare gyllenåderkolik än någonsin och feber. Tänk om det vore vrai-ment sérieust! Om något hände! Hvad har då varit meningen med dig, Fredrik Ungern Sternberg? Onödigt spörsmål, mon cher Frédéric, när blef du tillfrågad om den saken? Tag dina piller i lugn och bida leende hvad som händer!

2o april.

H. M. Konungen har i egen person hört sig för om min hälsa. En oerhörd gråce, som kommer att väcka envie i hela hofvet. Han var själfva amabilitén, och jag är helt ragaillardi. Gud vet hvad det är för dumma spectres som dessa veckor pinat mig.

i maj 1774.

Första maj. — Gummorna på strömmen ha sälgkvistar och gröna löf att sälja. Min gamla tante från landet har varit här och lämnat Arndts Vrai Christianisme och Fresenii tractat om syndares rättfärdiggörelse inför Gud. Tror man, att jag är så dålig?

2 maj 1774.

Det är underligt med böcker, som man hört läsas, när man var barn. Min mor läste alltid den franska versionen af Arndt, jag hör ännu hennes djupa röst och de gamla högtidliga orden. Men hvad kommer det mig vid? Jag vet ju, att människan betyder lika litet i solsystemet, som en körsbärskärna, som en pojke spottar ut i trädgården en sommardag. Öfverallt äro världar, som gå sina banor, och öfverallt lif, som vandra sina utstakade vägar. I oföränderligt kretslopp multnar allt och står upp igen, — ständig död och ständig förnyelse. Evig är bara rymdens oändliga tomhet och atomerna, som leka sitt damstrimmelif.

5 maj 1774.

Jag har ej orkat skrifva. Jag är allt rätt sjuk. Jag har ej orkat skrifva, haft feber och lär hafva yrat curiöst om hvita rummet, om att hela hofvet satt på gröna sidentaburetter och åto Knesebecks mer-curialpiller, i tur och ordning. Kungen bjöd dem själf ur en blå bonbonnière, som Ulrik Scheffers grefvinna haft med från Frankrike. Ridicult. Oncle Sparre har varit här — plein de pitié et de suffisance. Ah, jag vill lefva och spela dem ett puts allesammans, Collegium medicum först och Sparren först och sist.

17 maj.

Präst. De tala med mig om präst. Komminister Anger. Jag mins nog, han är från Halland, det är en af släta och lågmälda —- Låt gå. Låt gå för präst. Ingen skandal, när man är hofman, då är det ens plikt att hålla etiketten. Låt oss sluta irréprochabelt, om det är né-cessairt att sluta. Låt oss tömma själf-förnekelsens dryck i botten. Präst. Nå, låt gå. — Skulle det verkligen därhän? Präst. Bara han ej orerar länge. Ah, tyst-