Ord och Bild: 1899

412

olof e. bosson.

en härlig belvedere med milsvid utsikt. Vi nå på slingrande gångar, utmed kristallklara vatten, som porla under lummiga lagerträd, förbi nymfer i marmor, som spegla sig i bassiner, där guldfiskarne slå sina blänkande ringar, parkens högsta punkt. Vi böja löfverket åt sidan — och Sydfrankrikes paradisiska ängder i den tidiga vårens grönska ligga badande i solljus utbredda framför våra fötter. Hvilka färger! Längst nere i sydost afteckna sig med eteriska, men skarpa konturer Les Alpines' bergskedja som ett svagt rosenfärgadt moln; i väster upptorna sig djupblå Cevennernas bergmassor; i norr reser Ventoux sin snöhöljda kägla, bland smaragdgröna ängar, där silfverklara bäckar sila sig fram mellan stränder, som rodna af djupröd vallmo. Under våra fötter flyter grönskimrande och strid Rhöne fram mellan kullar, där cypresserna mörka och allvarsamma höja sig ur olivdungarnes och vinplanteringar-nes fint grågröna mattor. Midt emot, på andra stranden ligger Villeneuve dAvignon med sina ruiner af palats, borgar och kloster. Det bildar ett härligt panorama, allt detta, .och dock är det på sätt och vis blott ett Fata Morgana — kommer du närmare, försvinner blott allt för ofta skönheten. En sekelgammal, skogssköflande kultur och en sol, som under fem månader af året, utan en regndroppe, dag ut och dag in bränner med aldrig aftagande glöd, hafva i förening bidragit till att gifva dessa trakter, sedda på närmare håll, ett kält och sterilt utseende. Det är Söderns genomskinliga luft och djupblå himmel, som kasta öfver dem dessa tjusande färger, hvilka på afstånd smeka vårt öga.

Men det är tid att vi tänka på vårt egentliga mål. Därborta bland de aflägsna kullarne i öster skymtar en hög klippa, omgifven af en tät krans mindre höjder; det är vid foten af denna klippa

Vaucluse's källa porlar fram, och dit styra vi nu vår färd.

Vi sätta oss vid Avignons station på ett tåg, som genom leende nejder, alltjämt med Ventoux i bakgrunden, för oss till byn L'Isle sur Sorgue. Det lönar verkligen mödan att här dröja ett ögonblick. Ingenstädes äro platanerna grönare och ängarne friskare. Sorgue, källans vid Vaucluse utflöde, möter oss i muntra kaskader som ett gladt välkommen, den hoppar utmed vägen, rinner forsande under oss, där broar passeras, stänker sitt pärleskum frän surrande kvarnhjul, flyter i lugnare hvirflar, liksom andaktsfull, förbi den stjärnbekransade, underbart vackra Mariabilden på byns torg: hela platsen är genomträngd af vattnets svalka och friskhet och genljuder af bäckens klapprande mot stenarne. Vi fortsätta nu i vagn under en allé af höga plataner utmed friska, brokiga ängar och kullar, som dofta af rosmarin och timjam, förbi dungar af mullbärsträd, där skörden af blad för silkesmaskarne som bäst pågår — vi draga oss ofrivilligt till minnes första scenen af Mistrals Mireille. Bredvid vagnen vandrar en »joueur de fifre» och blåser muntert pa sin bleckflöjt en af Provence's glada melodier. Snart skymta vi på en höjd ruinerna af biskopens af Cavaillon, Petrarcas väns, sommarresidens, och strax därefter nå vi genom en romersk akvedukt — som blott har det felet att ej vara romersk, utan endast en imitation — porten till den krans af höjder, som bilda den storartade amfiteater, i hvars botten Vaucluse — Vallis clausa — är beläget. Här möter oss åter Sorgue och lämnar oss sedan ej, förr än vi stigit af vagnen framför hotell »Laure et Pétrarque» i Vaucluse.

Det är ej lätt att bland de många oriktiga och vilseledande uppgifter, som öfverallt lämnas om Vaucluse i rese-