Sida 441
Vaucluse och dess Petrarcaminnen. Af Olof E. Bosson. Med 5 bilder
vaucluse och dess petrarcaminnen. 4II
handböcker och andra skildringar samt på själfva platsen af ciceroner och annat godt folk, alltid hitta det rätta, men vi skola nu med Petrarca själf som ciceron söka taga oss fram -— och så bege vi oss ut på upptäcktsfärd.
Vi styra kosan öfver byns lilla skuggrika, pittoreska torg, göra ett kort besök i kyrkan från slutet af elvahundratalet, enligt sägen uppbyggd för att påminna om tillintetgörandet af en grym
lager, viburnum, vildfikon och djupröda rosor, som behagfullt kasta sina klängen ned till vattenytan. Det sjunger, porlar och hviskar omkring oss, lekfulla, silf-verglittrande kaskader kasta sitt skum upp i vårt ansikte; det är som en yster lek af källans nymfer, glada att hafva sluppit från bärgets dystra innandöme ut i en solbelyst värld. Det var med dessa nymfer Petrarca en gång förde sin ihärdiga strid om besittningen af
DET PÅFLIGA PALATSET I AVIGNON.
drake, som en gång härjade den kringliggande trakten, och komma så ut på bron, som leder öfver floden. Här är rätta stället att taga en öfverblick af Vaucluse. Rundt omkring oss höja sig branta klippor, som skifta i rödt, gult och svagt blått, öfverst kala, söndersplittrade, längre ned täckta af en sparsam vegetation af gran- och buskväxten Öfver oss hvälfver sig himlen djupblå, utan en molnstrimma; under våra fötter brusar floden fram öfver gigantiska klippblock, glittrande smaragdgrön, kantad af
sin kära trädgård — den vackraste han någonsin skådat —; det var i denna ljufva dal han första gången lärde mänskligheten att tankfullt lyssna till slagen af naturens hjärta och söka tyda dess språk. Hit flydde han »som till en lugn hamn» för att finna ro från en lidelse, som blef honom öfvermäktig, här lämnade han för alltid kvar sitt hjärta, och hit upphörde han aldrig att längta tillbaka. Vi låta honom själf skildra sitt kära Vaucluse -— han kände det väl, sedan han med längre och kortare uppehåll här
Källa: Project Runeberg ·