Ord och Bild: 1899

414

olof e. bosson.

tillbringat sexton år, de lyckligaste i hans lif. *

»Det finnes intet ställe på jorden, som är mera ägnadt att ingifva höga och ädla tankar. Här finner det trötta sinne ljuf vederkvickelse från tryckande bekymmer, här är tysthet, frihet, sinneslugn och ro. Härifrån fly bannlysta stadens oro, skärmytslingarnas dån och gästabudens buller. Silfverfärgade fiskar leka i de kristallklara vågorna, på afstånd råma oxar, som här och där beta på ängarna, hälsobringande vindar vagga med sakta sus blommor och buskar, brokiga fåglar sjunga bland grenarne, om natten klagar näktergalen, turturdufvan kuttrar sin ömma längtan, och bäcken störtar porlande fram ur den klara källan. Men landtmannen arbetar under tystnad och lockar, böjd mot jorden, gnistor och klang af järn ur sin slitna spade. Med ett ord: »här är ljufligt att vara».

I. dessa omgifningar vistas Petrarca i fullkomlig ensamhet, utom då en och annan gång vänner och beundrare besöka honom, går klädd i en herdes enkla dräkt, lefver enkelt, på bondevis, skrifver, diktar och mediterar. Hans enda kvinliga umgänge utgöres af en gammal trotjänarinna, »uttorkad och solbränd som libyska öknen, men med etthjärtaafguld» ; hans kost är den enklaste: fisk från Sorgue, bröd, färsk mjölk och frukter.

»Midt i natten stiger jag upp; tidigt på morgonen beger jag mig ut, tänker, läser och skrifver under bar himmel, alldeles så som befunne jag mig hemma. Så vidt det är mig möjligt, håller jag sömnen borta från ögonen, dåsighet från

* De i texten förekommande citaten äro hufvudsakligen hämtade från Petrarcas bref. Angående Petrarcas vistelse i Vaucluse hänvisas för öfrigt till ett inom den närmaste tiden utkommande arbete: »Petrarca i Vaucluse» af förf. till föreliggande uppsats.

kroppen, de sinnliga begären från själen och tröghet från arbetet. Hela dagar i sträck vandrar jag kring på de soliga höjderna, i de daggfriska dalarne och klyftorna. Utmed Rhones stränder gör jag ofta utflykter, under hvilka ingen påtvingar mig sitt sällskap och ingen ledsagar mig; blott mina sorger följa mig, dock blifva de för hvarje dag mindre bittra och tryckande.»

Ja, nog kunna vi antaga, att denna härliga natur ingöt i hans oroliga sinne något af sin egen stillhet och harmoni, men den, som en gång oåterkalleligt lagt hela hans väsen i bojor, upphörde ej, trots afståndet, att utöfva sitt välde öfver honom, och nog sväfvade hans blick ofta under hans ensliga vandringar »från kulle till kulle, från tanke till tanke» bort till Avignon, som han flydde blott för att så mycket mera längta dit. »Ensam, lämnad åt mig själf, utan hjälp, utan stöd, led jag här (i Vaucluse) bittrare än annorstädes», skrifver han en gång under sina senare år till en vän. »Alltid tärd af en eld, som allt källans vatten ej skulle kunnat släcka, uppfyllde jag den sköna dal, som vattnas af Sorgue, med mina suckar och min klagan, hvars eko trängt vida kring, och åt hvilken jag gifvit den harmoniska form, som man ofta velat finna välljudande. Här uppstodo dessa sånger på vulgärspråk, hvilka nu ingifva mig blygsel och ånger, men som hafva fått gåfvan att behaga dem, som lida af samma onda, hvaraf jag en gång led.»

Vår väg för oss nu genom en tunnel i klippan, som en gång utgjort en del af en romersk akvedukt, afsedd att leda Sorgues vatten ut till Provences slätter. Det är till denna vattenledning Mistral knyter sin vackra dikt om drott- -ning Pons.irade i Arles, som för sin kärlek till den lille vattenbäraren tillbakavisar den romerske kejsarens hand. Vi