Ord och Bild: 1899

auguste rodin.

163-

sitt högsta renommé. Än i dag kan Rodin känna förvåning, blandad med bitterhet, öfver att han så snart lämnade Barye, hvars konst han städse beundrat, för att öfvergå till fabrikanten af alla dessa halft stiliserade, fullt mondäna kvinnogestalter, hvilka tillkommit utan ringaste ansträngning vare sig å hufvudets eller å hjärtats vägnar. Men förklaringen, hvarför Rodin lämnade Barye, låg nog däri, att båda voro starka personligheter, — den ene därför ej lämplig att docera, den andre af samma skäl en föga foglig lärjunge. Sedan Rodin än en gång bytt lärare och en tid ägnat sig åt måleriet, for han till Bryssel, där han blef medhjälpare åt en belgisk skulptör, som fått i uppdrag att dekorera nya börshuset. I Belgien blir vistelsen fem år, och dessa år äro af stor betydelse för hans kommande utveckling: han har under sitt arbete på börs-friserna gjort en hel del iakttagelser angående de förändrade betingelser, hvarunder skulpturen måste behandlas, då hon uppträder som dekorativ i stället för ren själfständig konst; han uppdagar, att det diffusa ljuset i Nederländernas atmosfär kräfver ett annat utförande för monument i det fria än hvad förhållandet skulle vara exempelvis i Italiens skarpa och bestämda luft; vidare studerar han med beundrande kärlek dessa gamla katedraler, som finnas strödda rundt om i landet och hvilkas dekorativa bildskärarkonst tydligen påverkar honom i en del senare arbeten (Borgare i Calais); han kommer närmare Rubens, hvars sinne för 'köttets' skönhet måste tilltala en skulptör som Rodin; han gör en utflykt till Holland, och det är här som han lär känna den mästare han mest beundrar och som blir hans lärare i det element, clair-obscuren, hvars införande i skulpturen är Rodins originelaste och personligaste insats och ur hvars betingelser en helt ny formbildning skall framträda. I Holland träffar han Rembrandt.

Efter återkomsten till Paris 1877 har han icke lämnat denna stad för någon längre tid, ständigt upptagen som han varit af sitt rastlösa skapande. För honom som för Delacroix har det gällt hvad denne skref i sin dagbok: Il n'y a que le travail — c'est le vrai bonheur.

Att steg för steg följa Rodins utveckling låter sig svårligen göra. Det är ej med honom som med så många af hans landsmän, att man kan berätta deras konst-

MANNEN ME1) DEN KROSSADE NÄSAN.

närsbana med salongkatalogen i hand, och dessutom händer det Rodin tidt och ofta, att han afslutar ett arbete långt förr än ett annat, som han likvisst koncipierat och på börjat tidigare, hvarjämte han under hela den period — något mer än två decennier — som förflutit efter hans återkomst till Paris varit, med vissa mellanrum, sysselsatt med ett större dekorativt arbete, »Helvetets portar», hvilket först nu är under gjutning. Jag skall därför i det närmast följande uppehålla mig vid början och ändpunkten i den produktion, som infaller under dessa decennier.

Efter att redan 1864 ha skickat en byst, kanske rättare blott en mask, kallad »Mannen med den krossade näsan» till Parissalongen (bysten, som modellerats efter en bekant person och visar skarp iakttagelseförmåga på samma gång som koncentrering samt röjer en viss likhet med några bekanta byster från antiken, exempelvis bilden af Seneca, blef af juryn refuserad) återkommer