Ord och Bild: 1899

4I8

georg pauli.

Rodin först tretton år senare och då med denna omdebatterade staty af mannen från de första åldrarne, »Kopparåldern» kallad, hvilken sedermera blifvit uppställd i Jardin de Luxembourg i Paris.

Hvad var det som, då »Kopparåldern» utställdes på salongen, kunde framkalla sådant larm; hvad var det i denna staty som åstadkom sådan oro i lägret? Fransk bildhuggarkonst stod ju då på höjden af sin fulländning och lefde på ett stadgadt rykte. I valet af ämne — en man från

människosläktets barndom synes längta från sin ofrivilliga dvala till en andens frigörelse — låg intet påfallande nytt; och i komposition och utförande anslöt sig detta arbete till häfdad tradition.

Det nya och det personliga var att söka i känslan; denna hade rundt omkring domnat bort, men här fyllde hon hvarje fiber med ett lif så intensivt, att konstverket lefde, verkligen lefde — att statyn rör sig, verkligen rör sig sakta framåt, under det armarne draga sig upp mot det tillbakalutade hufvudet, hvars ögon äro smärtfullt slutna. Hvarje linje, hvarje muskel innesluter en

lidelse, och från hufvudet till fotabjället finns ej en enda död punkt eller en detalj, som ej talar samma språk som det hela i en sammanpressad, trånande suck efter ett vardande bättre, efter frigörelse.

Känslans höggradiga intensitet var det som kom oron åstad, och i stället för att vilja inse att verket profeterade om en kommande nydanare, sökte man bortförklara dess kraftiga verkan genom utspridandet af det otroligaste bland rykten: statyn måste vara afgjuten, helt eller delvis, direkt på

lefvande modell. Och det otroligaste var, att detta rykte vann tilltro, ehuru en ganska flyktig eftertanke bort kunna upplysa att man med en mekanisk kopia på naturen och efter en — om än aldrig så vackert proportionerad och välformad — men i tvungen hvila varande människokropp aldrig skulle kunnat åstadkomma den rörelse, det lif och framför allt det uttryck för en djup personlig känsla och uppfattning som utmärkte Rodins staty. Och. lika galet var det att vilja påstå, det statyn var sammansatt af delar, afgjutna på själfva lifvet; liksom det skulle vara möjligt att med en sådan

VICTOR HUGO. MONUMENT I PANTHEON.