Sida 539
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
rättskänslan 1 våra dagars frankrike och dreyfus-affären. 51 i
processen, som naturligtvis »af högre skäl» fördes hemligt, var Henry. Polisprefekten Lépine beskrifver hans vittnesmål sålunda: »Med hederslegionen på det breda bröstet spände han ögonen i den anklagade: Det är han, jag vet det, jag är säker på det, jag svär det.»
Förgäfves bönföll Dreyfus att få bevisa omöjligheten af att han, som ej varit på manövrerna (bordereaun slutar: jag skall resa till manövrerna) kunde i augusti ha skrifvit bordereaun. Han bad att få visa rätten ett dokument, som, dateradt den 17 maj 1894, sade, att Dreyfus och hans kamrater ej skulle till manövrerna. Denna bön afslogs. Dreyfus försvarades af den skicklige advokaten Demange, och man skulle kunnat hoppats på ett frikännande, om krigsrätten hade känt någon annan rätt än svärdets och våldets. Bertillon höll ett långt tal om handstilen i bordereaun. Medveten om sin oskuld, måste Dreyfus höra, hur denne pratade sådana galenskaper som att Dreyfus i bordereaun kopierat ord dels ur sina egna bref, dels ur sin brors, för att i händelse af upptäckt han och brodern skulle ställas för civil domstol. Bertillon visade en ritning, som skulle vara en framställning af Dreyfus-affären, ett slags hemlighetsfull nyckel till Dreyfus' skuld. Invändningen, att den vore väl dunkel, var förutsedd. Komme alltså förrädaren med denna invändning, vore det ett ytterligare bevis på hans brottslighet.
Den 22 december 1894 drog sig rätten tillbaka, och efter en timme och tjugu minuter förklarade den enhälligt Dreyfus för skyldig. Dessa 80 minuter voro tillräckliga för att begå ej blott ett ödesdigert misstag, hvilket är ursäktligt, utan också ett fruktansvärdt lagbrott. General Mercier hade utan Dreyfus' och hans försvarares vetskap visat hemliga dokument för rätten, hvarigenom hela domen blef olaglig. Ett papper, där orden »ce
F. D. KAPTF.NEN ALFRED DREYFUS.
canaille de D.» förekommo, försäkrades syfta på Dreyfus, ehuru man i krigs-ministeriet hade bevis på, att med »D.» menades en civil spion vid namn Dubois. Slutligen framlades ett förfalskadt telegram från den italienske militärattachén Panizzardi i hemlighet för rätten. I det följande kommer denna förfalskning att närmare förklaras. Rättvisan fordrar erkännandet, att dessa militärdomare voro utan kunskap i lagens former — det var blod och inte bläck som de förstodo, och Mercier skröt nyligen öfver sin obekantskap med lagen.
Dagen efter det att domen fallit infann sig du Paty de Clam för att å krigsministern Merciers vägnar ännu en gång fråga den dömde, om han vore skyldig eller oskyldig. Han svarade, att han ej blott voro oskyldig utan äfven fordrade, att fortsatta efterspaningar skulle göras genom militärattachéerna eller på andra
Källa: Project Runeberg ·