Sida 606
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
566
carl g. laurin.
f. d. konseljpresidenten henri brisson.
och 1898 års experter och på förfalskning begången af vittnet Henry. Justitieministern och konseljpresidenten Brisson studerade handlingarna. Man anropade Brisson om att sammankalla kammaren, hvilken, darrande af feghet, genast skulle ha förkastat revisionen, men Henri Brisson, ett enstaka exempel på republikansk dygd, vek ej undan för ansvaret. Han fann, att mot Dreyfus innehöllo handlingarne intet utom förfalskningar, hvilkas autenticitet lian vämjdes att garantera, och säker att den verkliga sanningen skulle komma till sin rätt gentemot Mélines »legala» sanning, för att ej tala om den sanning generalerna besvurit på sin soldatheder, genomdref han, att justitieministern Sarrien den 27 september 1898 till behörig myndighet öfverlämnade madame Lucie Dreyfus' ansökan, att domen måtte revideras. Ett par dagar därefter föll Brisson för en kammare, ur-
sinnig öfver att fransk lag nu skulle börja tillämpas. Den konservative deputeraden Baudry d'Asson föreslog, att kassationsdomstolen skulle ställas för krigsrätt — förmodligen för att militärerna skulle lära dem juridik. Han misstänkte nämligen, med skäl, dess krimi-nalafdelning för hederlighet, och man fick nu det uppbyggliga skådespelet, hur kammare, senat, konseljpresident, justitieminister, generalstab och majoriteten af pressen under månader angrepo denna afdelning, för att, då de blifvit fullt öfvertygade om dess hederlighet och omutlighet under proceduren, rycka målet ifrån den genom en tillfällighetslag.
Nu började den nästan mest motbjudande och för Frankrike sorgligaste akten i detta jättedrama, där landets alla statsinstitutioner och sociala grupper voro medspelande. Den nye justitieministern Lebret rådde kammaren »att tänka på sina valkretsar» och således ej riskera sin plats för något så litet inbringande som respekt för lagen. Arthur Meyer skref i sin konservativa le Gaulois, att »det var brist på savoir vivre att ej tro fem krigsministrars försäkran om den dömdes skuld». Af dessa hade tre ej ens brytt sig om att titta i Dreyfus-målets handlingar — se Manaus rapport! —, och en af dem, general Chanoine hade, glömsk af anständighetens fordringar, förrådt ministären under själfva kammarsammanträdet och bekräftat sin tro på Dreyfus' skuld. Den nye konseljpresidenten Dupuy upphöjde vacklandet till princip, talade på ett särdeles opportunt soldatspråk om att »blir man trött att bära geväret på vänster axel, så flyttar man det på den högra», och lofvade hånfullt att respektera (obs.!) högsta domstolens dom. Kriminalkammaren förklarade slutligen den 29 oktober 1898, att revisionsansökan kunde bifallas men att en enquéte först skulle företagas, och referenten Bard
Källa: Project Runeberg ·