Sida 618
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
578
carl g. laurin.
fängelset — och Labori, sitta. »Har ni skrifvit detta»? — man lämnar Dreyfus bordereaun. »Nej, jag är oskyldig», svarar den anklagade. »Under fem år har jag tålt allt för de mina, därför att jag är oskyldig. Jag har ropat det 1894, jag säger det ännu, herr öfverste.» — Nu skulle, som lagen fordrade, den hemliga dossiern genomgås med Dreyfus och hans advokater. Du Paty, som »af sjukdom»* hindrades att vittna, hade bedt sin vän Mercier att smuggla in ett nytt dokument i dossiern. Det var en ny kom-mentarie för att bestyrka den falska lösningen af Pannizzardi-telegrammet. Lyckligtvis omintetgjordes försöket. Dessutom hade Mercier skaffat sig ett stycke af en skrifvelse af den österrikiske militärattachéen Schneider, hvari denne sade sig tro på Dreyfus' skuld. Då detta ej hade något värde, enär skrifvelsen härstammade från en tid, då man ej ens visste, hvarför Dreyfus blef dömd, blef det af Mercier framlagda papperet förfalskadt. Man ditskref »30 nov. 1898» och bifogade som öfverskrift ordet »Rapport» för att gifva papperet en allvarlig, autentisk karaktär. Förfalskningen upptäcktes. Mercier förklarade som sin »öfvertygelse», att Dreyfus vore skyldig, men just då han och de fyra andra krigsministrarne skulle korsförhöras af Labori, blef denne — ett egendomligt sammanträffande! — den 14 augusti skjuten i ryggen af en person, som man märkvärdigt nog ej kunde finna. Under det försvarsadvokaten blödande låg utsträckt på marken, passade man på att stjäla bref och papper ur hans fickor, men de fyra krigsministrarne fingo mera ostörda vittna — ej om fakta, ty sådana funnos ju ej, men om — sin »öfvertygelse». Det är ändamålslöst att beröra alla skvallerhistorier, som förekommo.
* Han blef lyckligtvis genast frisk, så snart rättegången var öfver.
Ett vittne, som krigsministern Cavaignac besvurit att fastslå ett årtal för ett sammanträffande med Dreyfus i Brüssel, valde år 1894. Ett par ord af Dreyfus kommo honom att »ta tillbaka» och fixera årtalet till — 1886. Dreyfus' kamrater kommo fram med militäriska bevis för hans förräderi. En hade sett honom hälsa på en vacker dam med ett alltför vidt hjärta, en hade hort honom skrattande säga, att han kommit för sent till generalstaben, då han med sin familj bodde på landet. Dessa bålde krigare påminde mest om elaka pensionsflickor, och man började nu ana, hvad militära vittnesmål i massa äro värda, då öfverordnade rynka ögonbrynen.
Var Dreyfus en anklagad, om också bevis mot honom saknades, så fanns en annan person i Rennes, hvars egenskap af skyldig angafs af kassationsdomsto-lens dom, generalen, f. d. krigsministern Mercier. Denne öfverbevisade brottsling behandlade med farbroderlig välvilja officerarne i krigsrätten och lät till och med en af dem få åka med i sin vagn. Själf bemöttes han med stor vördnad af rätten. Emellertid blef Labori snart så pass frisk, att han kunde börja fråga Mercier om ett och annat. Generalen hade på Demanges fråga erkänt, att den kopia af Du Patys kommentarier, som användes 1894 och som hörde till handlingarna i målet, undansnillats och förstörts af honom (Mercier) »af patriotiska skäl», sade Mercier, och därför att allmänheten börjat röra i målet. Man misstänkte, att dessa kommentarier rörde sig om den falska lösningen af Panizzar-di-telegrammet, hvilket Mercier under edlig förpliktelse högtidligt förnekade att ha visat rätten 1894. Öfverste Maurel, presidenten för 1894 års krigsrätt, hade sagt, att han blott läst ett dokument, därvid syftande på »ce canaille de D». Labori nöjde sig ej med det utan frå-
Källa: Project Runeberg ·