Ord och Bild: 1899

66o

mauritz boheman.

till Paris. Men jämte den gamla kärleken till hemmet, till föräldrar, syskon och vänner, hvilken med så starka band höll honom kvar i fosterlandet, hade i hans hjärta vaknat en ny makt, som med ännu starkare band fjättrade honom vid fosterjorden. Denna makt var kärleken till det »ideal», hvarom han i åtskilliga bref till en vän redan länge talat utan att yppa dess namn. Och den, som sålunda fångat hans hjärta, var den unga, vackra polska sångerskan Constantia Gladkowska; för henne lefde och andades han, om henne drömde han, hennes bild stod oafbrutet för hans själ och inspirerade utan tvifvel några af hans skönaste tonskapelser från den tiden, bland annat, antar man, det härliga larghettot i F-moll-konserten. Denna kärlek, som några år senare genom den älskades trolöshet blef så grymt besviken, var nu hans lifs a och o och kom honom att ända till hösten 1830 uppskjuta sin tilltänkta resa. Då kunde han emellertid icke dröja längre utan beslöt att begifva sig af.

Den af honom med sådan ångest motsedda skilsmässan från hemmet nalkades, och den 2 november sistnämnda år tog han afsked af alla de sina för att öfver Breslau och Dresden fara först till Wien. Om de dystra aningar om en skilsmässa för alltid, hvilka fyllde hans själ, vittnar det bref till en vän, i hvilket han säger: »Hur sorgligt är det icke att nödgas dö i ett främmande land och icke i det, där man är född.» Några vänner, som följt honom till det närmaste skjutshållet, byn Wola ej långt från Warschau, öfverlämnade till honom under en till hans ära anordnad af-skedsmåltid en konstrikt arbetad silfverbä-gare, till brädden fylld med polsk jord. Pietetsfullt bevarade Chopin såväl bägaren som jorden, och det var denna senare som man enligt hans önskan strödde öfver den kista, i hvilken hans stoft nedsänktes till sista hvilan i grafven å Père-Lachaise i Paris.

Under sitt uppehåll i Wien mottog han underrättelsen om att polackerna rest sig mot sina förtryckare ryssarne, en underrättelse som icke blott djupt grep honom utan äfven kom hans glödande patriotism att till den grad flamma upp, att endast föräldrarnes innerliga böner och föreställningar förmådde hindra honom från att

ögonblickligen återvända till Polen och ställa sig i de kämpande landsmännens led. Det polska upproret gjorde stämningen i det skuggrädda Wien föga gynsam för Chopin såsom polack, och den konsert han gaf därstädes blef trots pressens påstötningar så fåtaligt besökt, att icke ens kostnaderna för densamma betäcktes.

Djupt nedstämd lämnade Chopin den österrikiska hufvudstaden och begaf sig först till München, där han under stormande bifall spelade sin E-moll-konsert, vidare till Stuttgart, där underrättelsen om Warschaus intagande af ryssarne på det häftigaste uppskakade honom och där han i anledning af den djupt sorgliga händelsen komponerade den dystra och storartade C-moll-etyden, revolutionsetyden kallad, och slutligen till Paris, dit han anlände en af de sista dagarna i september och där han, endast med smärre afbrott, skulle komma att tillbringa sitt återstående lif.

Chopins mottagande i den franska hufvudstaden blef icke sådant som han och hans vänner väntat. Artister af betydligt lägre rang, såsom Kalkbrenner, Herz m. fl., stodo högt i publikens gunst, och deras briljanta tekniska färdighet gjorde på den stora allmänheten långt större intryck än den skära poesien i Chopins spel. Också blef hans första konsert, som på grund af ständiga motigheter gång på gång måste uppskjutas och ej ägde rum förr än den 26 februari 1832, trots hans polska vänners äfvensom Liszts och Hillers ifriga ansträngningar så litet besökt, att Chopin kände sig helt förtviflad öfver parisarnes köld. Misströstande om att någonsin kunna slå sig fram i Paris var Chopin till och med betänkt på att jämte en del landsmän, som uppehållit sig i Seinestaden, begifva sig till Amerika, då genom en ren tillfällighet förhållandena på en gång togo en vändning till det bättre. Chopin mötte nämligen en vacker dag på gatan sin gamle gynnare furst Radziwill, som tog honom med sig till en soaré hos börsfursten baron Rothschild, i hvilkens glänsande salonger allt hvad Paris hade framstående inom aristokratiens, konstens och litteraturens värld plägade samlas. Af husets spirituela värdinna ombedd att spela något, slog sig Chopin ned vid flygeln och spelade och improviserade bättre än någonsin. Den konstförståndiga, fint bildade åhörarekret-