Ord och Bild: 1899

frederic chopin.

663

sens förtjusning öfver den unge polackens härliga spel var gränslös, och från den stunden var mästarens lycka gjord. Redan samma afton erhöll han talrika anbud att gifva lektioner i de förnämsta familjer i Paris, och flera följde sedermera. Han ansågs numera såsom en bland de främste af alla lefvande pianovirtuoser, hans lektioner blefvo eftersökta och väl betalade, hans musikaliska soaréer, när helst han kunde förmå sig till att gifva sådana, gåfvos för utsålda hus, och de förnämsta af Paris' musikförläggare köpte med glädje och honorerade högt hans kompositioner. I de högsta kretsarne var han en gärna sedd gäst, och bland sina intimare vänner räknade han sådana män som H. Berlioz, F. Liszt, F. Hiller, V. Hugo, Th. Gautier, H. Heine, Delacroix, Scheffer m. fl., alla liksom han själf tillhörande den vid denna tid uppblomstrande romantiska skolan inom konsten och litteraturen.

På detta sätt förflöto hans första år i Paris, endast afbrutna af trenne kortare besök i Tyskland, där han dels återsåg och såg för sista gången sina älskade föräldrar och dels gjorde bekantskap med den tyska musikens dåvarande främste män, Mendelssohn och Schumann, af hvilka isynnerhet den senare varmt intogs af Chopins originela och geniala personlighet och konstnärsnatur. Under sin sista resa till Tyskland, 1836, gjorde han bekantskap och förlofvade sig med en ung lands-maninna, Maria Wodzynska, hvilken dock, liksom hans första ungdoms älskade, Constantia Gladkowska, grymt svek hans kärlek genom att gifva sin hand åt en annan. Han, den af kvinnor afgudade, tycktes sålunda dömd att städse misslyckas i sina personliga förhållanden till dem. Medan hans hjärta ännu blödde af detta hårda slag, mötte han 1837 den kvinna, som så djupt ingripit i hans öde och hvars förhållande till honom utgjorde den sista och viktigaste erotiska episoden i hans lif. Denna kvinna var den under pseudonymen George Sand bekanta snillrika skriftställa-rinnan m:me Aurore Dudevant. Genom Liszts bemedling gjorde hon Chopins bekantskap, hänrycktes liksom alla andra af mästarens poetiska spel och blef under hela hans återstående lefnad ljuset och mörkret i hans tillvaro. Vid denna tid hade hans redan förut svaga hälsa betyd-

ligt försämrats, och de första symptomen till den bröstsjukdom, som slutligen skulle af klippa hans sköra lifstråd, började nu visa sig. Sjuk och därtill hjälplös som ett barn, behöfde Chopin nu såväl beskydd som kärlek, och bådadera fann han hos George Sand. Hon skötte hans affärer och skref hans bref, hon vårdade honom under hans sjukdom med samma ömhet som om han varit hennes egen son; hon gaf honom det moraliska stöd hans svaga, vankelmodiga karaktär så väl behöfde; tröstande och uppmuntrande stod hon vid hans sida i sorgens och motgångens stunder, och slutligen funno hos henne hans konstnärliga afsikter och sträfvanden ett fullt och djupt förstående. Och då Chopin på hösten år 1837 fick det första allvarliga an-' fallet af sin bröståkomma, tog hon honom med sig till Mallorca, där hon under hela vintern på det omsorgsfullaste vårdade honom och därigenom också lyckades delvis återställa hans brutna hälsa. Att Chopin, som under hela vistelsen i södern visade sig nedstämd, retlig och till ytterlighet nervös, icke gjorde lifvet så synnerligen angenämt för sin vårdarinna, antyder George Sand, då hon i sin Histoire de ma vie säger, att »le pauvre grand artiste était un malade détestable» och att »notre séjour å Chartreuse de Valdemosa (det ställe på Mallorca, där de bodde) fut done un supp-lice pour lui et un tourment pour moi».

De tio år han tillbragte i George Sands närhet — om vintern i hennes salong i Paris, om sommaren på hennes villa i Nohant — voro kanske de lyckligaste under den senare hälften af hans lefnad, och från denna period härröra ock de egentliga mästerverken bland hans tonskapelser, såsom hans ballader, polonäser, fantasier, hans berceuse m. m. samt framför allt dessa små underbara tondikter, som vi känna under namnet »Préludes» och som till största delen sågo dagen på Mallorca.

Dock, all lycka är obeständig, och år 1847 inträffade den slutliga brytning mellan Chopin och George Sand, som blef så ödesdiger för den förre och mer än något annat bidrog till påskyndandet af den sjukdom som lade honom i grafven. En enda gång senare möttes de båda i en af Paris' salonger. George Sand hviskade sakta hans namn och räckte honom sin hand, men Chopin vände sig bort och lämnade tyst