Ord och Bild: 1899

66o

mauritz boheman.

rummet. Anledningen till denna brytning har man aldrig riktigt fått veta. Somliga skjuta skulden på George Sand, och särskildt anse de, att hon med hjälten i sin roman Lucrczia Floriaiii skulle ha afsett Chopin och därigenom på det djupaste kränkt hans känslor, under det att andra förmena, att Chopin uteslutande bär ansvaret. Sanningen ligger väl här, som vanligt, midt emellan de båda meningarna, och utan tvifvel ha bägge kontrahenterna hvar i sin mån bidragit till den slutliga schismen dem emellan. För resten är det ju ej så mycket att undra öfver, om George Sand slutligen tröttnat på Chopins ständiga och omotiverade svartsjuka samt hans stundom ända till vansinne gränsande retlighet. Huru som helst, det sår, som denna brytning tillfogat Chopins känsliga sinne, var oläk-ligt, och sorgen lade honom på sjukbädden. År 1848 kände han sig något bättre, och när februarirevolutionens stormar skakade den franska konungatronen, afreste Chopin till London, dit han mottagit talrika inbjudningar, hufvudsakligen af forna lärjungar, och där man sedan femton år tillbaka känt och älskat hans verk.

I London, så väl som på de öfriga ställen i England och Skotland han under sin brittiska turné besökte, uppväckte han den största hänförelse och firades öfverallt som en furste. Men de strapatser detta lif medförde voro för ansträngande för hans svaga fysik, och han blef åter allvarsamt sjuk. Till sjukdomen sällade sig äfven en okuflig längtan efter Frankrike, hans andra hemland. Han hoppades återvinna hälsa och krafter, så snart han lämnat »ce London, bon pour les chiens», såsom han skrifver, och kommit tillbaka till sitt älskade Paris.

Men han bedrog sig; hälsan vände icke åter. I Paris, dit han återkom i början af hösten 1849, försämrades i stället hans tillstånd till den grad, att han icke förmådde återupptaga sina lektioner eller komponera något, och för alla hans vänner syntes det tydligt, att slutet var nära. I början af oktober förmådde han icke längre sitta uppe och kunde knappast mera tala. Hans syster, fru Luise Jedzejewicz, som vid underrättelsen om hans tröstlösa tillstånd skyndat till Paris från Warschau, vakade vid hans sjukbädd och stannade hos honom ända till slutet. Den 15 oktober, en sön-

dag, inställde sig hos den döende häftiga kriser, som voro smärtsammare än de föregående och räckte i flera timmar. Men med tålamod och själsstyrka uthärdade han plågorna. Den sköna grefvinnan Delphine Potocka, i hvilkens salong han ofta tillbragt så angenäma stunder och hvars musikaliska talang och underbara stämma gjort så djupt intryck på honom, befann sig bland de närvarande, var djupt rörd och grät bittert. Då plågorna för ett ögonblick lämnade honom ro, bad han grefvinnan sjunga något. Man trodde först, att han yrade, men han upprepade med sådan ifver sin begäran, att man icke vågade motsätta sig hans önskan. Pianot rullades fram till sängkammardörren, och med af snyftningar halfkväfd stämma sjöng grefvinnan först Stradellas berömda hymn till den Heliga jungfrun och därefter en psalm af Marcello. »O Gud, hvad det är vackert, hvad det är vackert!» hviskade den döende mästaren, som tycktes lida mindre, under det han lyssnade till sången. Under natten och påföljande dag blef han sämre, och den 17 oktober utandades han i sin älsklingslärjunge Gutmanns armar sin sista suck. Frédéric Chopin fanns icke mera. Hans oroliga hjärtas slag hade för alltid tystnat, hans trötta, lidande ande hade ingått i dödens eviga hvila. Och dödens majestät, som bredde sig öfver honom, utplånade alla spår af de strider, som utkämpats i hans själ, och återgaf åt de ädla anletsdragen ungdomsårens skönhet, renhet och lidelsefria lugn.

Och kärleksfulla, minnesgoda händer bragte den sofvande mästaren rika skördar af praktfulla, doftande blommor och redde hans stoft den sista hvilobädden i det land, som blifvit hans andra fädernesland och där han lidit och dött. På den stora kyrkogården Père-Lachaise i Frankrikes hufvudstad hvila, i närheten af Cherubinis, Grétrys, Boieldieu's m. fl. musikaliska storheters grafvar, Frédéric Chopins jordiska kvarlefvor, utom hjärtat, det varma polska hjärtat, ty detta återbördades åt det Toster-land, som den döde i lifvet aldrig upphört att öfver allt annat älska, och förvaras nu under det ståtliga monument, som i Heliga Korsets kyrka i Warschau blifvit rest åt minnet af en af Polens ädlaste och kanske olyckligaste söner.