Sida 211
April 1908
elektroteknik
45
t har jag approximativt på detta sätt beräknat den , lanenta induktionen för olika förhållanden mellan luftasoch järnlängden, under förutsättning därjämte att ■ -induktionen uppgår till 12 000 å 17 000, samt att gnetkretsens tvärsnitt är konstant hela vägen och lika iirnet och luftgapet. Resultatet framgår af vidstående ell:
*/l
Br
0
I O OOO
0,0002
5 000
0,0004
3 300
0,001
1 700
0,003
630
0,01
200
Då förhållandet sJt på motorer ej gärna kan utfalla ndre än 3/IOOo> ser man kurvan, att den remanenta luktionen ej uppgår till 1 000 och därför har föga inkan på strömstöten. Denna kan icke desto mindre •a mycket allvarsam, om blott den normala max-induknen i någon större del af magnetkretsen uppgår till 000 eller däröfver. I tänderna torde man ofta hafva max.-induktion om 15 000 eller högre, och detta är .ert nog för att vid tillkoppling under gynnsamma förllanden kunna mångfaldiga strömstyrkan och således adkomma en allvarsam strömstöt.
Då man vid transformatorer har mycket mindre förh. vid s. k. bladade kärnor ända till mycket nära o, es, att den remanenta induktionen vid dem kan spela stor roll och ytterligare förvärra en redan därförutan ir strömstöt.
Den tid, som åtgår för att förhållandena i detta fall Dia blifva praktiskt taget normala, beror äfven här på hållandet rjL. Detta är emellertid här svårt att be- ;na på grund dels däraf att L icke är konstant, dels raf, att i r ingår icke blott lindningens motstånd utan en järnförlusterna; då både r och L variera synnerligen Dgelbundet med induktionen och strömstyrkan och hvarn den ena eller den andra låter uttrycka sig någorlunda kelt analytiskt, kan man icke noggrant beräkna ifrågarande tid. Däremot skulle man möjligen för ett visst 1 kunna beräkna densamma helt uppskattningsvis.
Fig. 8 — 1 1 framställa med oscillograf tagna strömstötsrvor på en transformator af tämligen små dimensioner
Fig. 8.
en påsläppta spänningen utgjorde 86 volt, periodtalet r 60 och strömstyrkans effektivvärde 1,3 amp. Transnnatorns järnkärna och lindningar äro sådana, att detta I otsvarar en max.-induktion af nära 9 000.
Fig. 8 visar en plåt, som passerat oscillografen tre 'inger, däraf två gånger med normal strömstyrka, och
Fig. 9.
Fig. 10.
Fig. 11.
en gång vid inkoppling och därvid inträffad strömstöt. Vid det ena af de förstnämnda fallen fastnade plåten och och passerade sedan springan mycket långsammare än normalt, hvaraf det skenbart höga periodtalet för detta fall kommer sig. Af den i detta fall registrerade strömkurvan får man emellertid en tydlig uppfattning af strömstyrkans normala amplitud. Strömstötens amplitud visar sig här omkring 10 å 12 gånger så stor som den normala. Plåten i fig. 9 har passerat två gånger, däraf ena gången med normal ström och utan spänningskurva, andra gången med spänningskurva och strömstöt. Fig. 10 och 11, som passerat endast en gång, visa strömförloppet en i ten tid efter tillkopplingen.
En ökning af spänningen med 10 ä 20 % skulle säkerligen hafva väsentligt ökat strömstöten, men dels medgaf tiden för tillfället icke flere försök, dels hade jag anledning att vara mycket varsam med oscillografen.
Såväl genom dessa enkla försök som äfven genom andra erfarenheter beträffande strömstöten vid tillkoppling af transformatorer och induktiva motorer (bl. a. har denna strömstöt vid statens försök med elektrisk järnvägsdrift visat sig kunna förorsaka väsentliga svårigheter) har man anledning att räkna med densamma och är understundom nödsakad att vidtaga särskilda åtgärder till skydd däremot. Det näimast till hands liggande medlet är anord
2
Källa: Internet Archive ·
