Teknisk tidskrift

86

TEKNISK TIDSKRIFT

I Aug. igo

så stor, som om ett ena aggregatet lemnade hela effekt ten. Mellan x/2 och x/i af totaleffekten står det ena aggregatet fullt pådraget, och regleringen skötes helt och hållet af det andra.

Den frågan framställer sig i ett fall som detta, huruvida båda aggregaten böra vara utrustade med synkrona generaterer, eller om någon vinst i ett eller annat hänseende står att ernå med asynkron generator vid det ena. Det har nämligen vid ilere tillfällen af samdrift mellan på afstånd belägna växelströmstationer föreslagits en sådan anordning, ehuru den visserligen mycket sällan kommit till utförande.

Fördelar och olägenheter med ifrågavarande anordning kunna i allmänhet sägas vara följande:

I asynkronstationen behöfver ingen magnetiseranordning förefinnas; dess generatorer magnetiseras af den ström, som utgör så att säga föreningsbandet mellan de båda stationerna, hvilken ström i sig innebär förmågan att magnetisera asynkrongeneratorerna. Denna strömmens förmåga har sin källa i den andra stationens synkrona generatorer och således indirekt i dessas magnetmatare. Den magnetström man sålunda tillför asynkronstationen, måste man släppa till i synkronstationen utöfver hvad dess egna genera, torer i och för sig skulle behöfva. Det kan emellertid anses som en vinst att slippa generera magnetström på mer än ett ställe, med gemensamt maskineri, instrumentering och ledningar samt framför allt gemensam skötsel och eftersyn. Vidare behöfver inkopplingen af asynkronstationens ström på nätet icke ske vid full synkronism, hvadan s. k. synkroniseranordning kan undvikas. Inkopplingen kan i regel ske endast med tillhjälp af tachometer och — i värsta fall — ett enkelt vattenmotstånd e. dyl. Afven därigenom sparas en viss kostnad i skötseln. Huruvida själfva den asynkrona generatorn (med kortsl. ankare) blir billigare i anskaffningskostnad än en motsvarande synkrongenerator (frånsedt magnetmataren) är ej möjligt att angifva i allmänhet; detta beror på en hel del inverkande omständigheter såsom frekvensen, storleken, hvarfantalet, spänningen o. s. v.

Emellertid kan det otvifvelaktigt anses för gifvet, att asynkronstationen i allmänhet gör totala anläggningskostnaden mindre än om båda stationerna vore synkrona, men med säkerhet minskas totalkostnaden för skötsel och eftersyn. Driftsäkerheten torde kunna sägas vara något större med asynkronsystemet. Hvad verkningsgraden beträffar, inverkar å ena sidan det gemensamma magnetmatningssystemet till fördel för asynkronstationens användning, under det den mellan stationerna gående ofvannämnda in-

duktiva magnetiserströmmen verkar i andra riktningei I regel torde dessutom en asynkrongenerator hafva någc sämre verkningsgrad än en motsvarande synkron; någo afgjord fördel torde i detta hänseende icke finnas hos d( ena eller andra systemet.

Den stora och egentliga fördelen med asynkronst; tionen ligger således i billigare skötsel, alldenstund denn endast behöfver utöfvas fullt vid den ena stationen, me dessutom och icke minst däruti, att den elektriska skö seln i flere afseenden blir lättare och enklare. Det i nämligen vida lättare att reglera magnetmatning och spär ning i en synkronstation, som är ensam såsom sådan hela systemet, än om detta har flere dylika stationer.

Hafva vi nu ett par kraftstationer, som samarbeti och göra detta, på grund af vattenförhållandena, i enlig het med vårt ofvan gjorda antagande så, att den enl stationen skall arbeta i möjligaste mån konstant och full under det den andra tar hand om variationerna, så ha det nu om asynkronanordningen sagda sin fulla tilläm] ning äfven i detta fall. Endast i en enda punkt kunn vi behöfva anställa en närmare undersökning, nämlige ifråga om förhållandet mellan systemets frekvens och gem ratorernas (turbinernas) hvarfantal. En asynkrongeneratc har näml. intet bestämdt förhållande mellan frekvens oc hvarfantal; om n„ betyder asynkron generatorns hvarfant; pr min. vid tomgång samt p dess poltal och v strömmen

frekvens, så är — . - = v eller samma förhållande, sor 60 2

gäller för synkrongeneratorn. Om n är asynkrongeneratorn hvarafantal vid belastning, så gäller åter:

n — n0 (i + s), (för konst, i/) där s är generatorns s. k. försprång och varierar inor ett visst område praktiskt taget proportionellt med belas ningen. För en stor och god generator kan man säg; att £ går mellan o och 2 å 3 0/o) då belastningen varii rar från tomgång till full belastning. Vi hafva således

1 20 v

n = - - (v 1 + £j eller

v minskar sål. i förhållande till n vid ökad belastning.

Taga vi nu det i fig. 9 förutsatta fallet och gör aggr. II asynkront, så ändras därigenom ingenting i hva | rör de i figg. 1 o och 1 1 framställda förhållandena, enä endast hvarfantalet spelar in däri. Man må här enda.‘ ihågkomma, att II:ans turbin måste vara inställd för s mycket högre hvarfantal, än om dess generator vore syr kron, som svarar mot dess asynkrona generators försprån j (e) vid full belastning.

Så länge II går fullbelastad, d. v. s. ned till I/2 be lastning af hela systemet, är tydligen också frekvense: fullt proportionell mot hvarfantalet (enligt fig. 10). Me under 1/2 belastning, då endast II lämnar effekt, inträde en ändring i detta förhållande: medan belastningen minska från 50 till o °/0 y och hvarfantalet därunder stiger 2,5 %\ stiger frekvensen ytterligare £ % mer än hvarfantalet, ss| som framgår af ekv. 1. ?i stiger näml. från n -f 2,5 °/\ till n + 5 % , men samtidigt minskar £ från sitt ful belastningsvärde (t. ex. 2,5 °/Q till o.) d. v. s. ökar (1 — e) j samma mån. Frekvensen stiger således från v + 2,5 % till + 7,5 h vilket således betyder en totalvariation i frekver sen af 7,5 %. Detta förhållande är framställdt i fig. 12