Sida 348
TEKNISK TIDSKRIET 28 Mars 1008
3 Nyare erfarenheter om hög drifning i träkolsmasugnar. Föredrag af Frans G. Stridsberg.
Föredraganden hade till ett 50-tal masugnar utsändt frågoformulär för att erhålla material till jämförelser i detta ämne. Från 30 masugnar hade svar ingått, och af dessa framginge, att relativa drifningen (antalet drifna ugnsfyllnader pr dygn) vid svenska hyttor låg mellan 2,07 och 0,90.
Högsta drifningen, 2,07, angafs från en enda masugn, som användt densamma i 4 månader, men enär det tillverkade tackjärnet — lancashire — blef af sämre beskaffenhet, minskades drifningen sedermera till 1,25. järnprocenten var i båda fallen 50; kolåtgången i förra fallet 91,7 hl., i senare 58 hl. pr ton tackjärn.
11 hyttor hafva en drifning mellan 2,0 och 1,5, och hafva de flesta förut haft lägre drifning. Vid drifningens ökning noteras från flera af dem samtidig nedgång i kolförbrukningen pr ton tackjärn, men då så godt som alla samtidigt höjt järnprocenten i sin beskickning och en del börjat använda briketter, kan man af de inkomna uppgifterna svårligen bedöma, om den ökade drifningen varit till förmån för kolåtgången. Klarhet i denna sak kan endast vinnas, om man med oförändrad beskickning och alla andra omständigheter lika under längre tidrymder gör försök med olika drifningar. Ett par af uppgifterna peka därhän, att vid dylik jämförelse kolåtgången skulle hafva blifvit högre , om drifningen ökats.
Öfriga hyttor, från hvilka svar ingått hafva en drifning af 1,3 och därunder.
Anmärkningsvärdt är att från 2 hyttor rapporteras, att järnet blef sämre med högre drifning — i ena fallet med så relativt låg drifning som 1,5.
På det hela taget synes den ökade drifningen uteslutande vara till fördel för ökning i tillverkningskvantiteten, med däraf följande mindre tillverkningskostnader; men vi svenskar borde ej för denna fördel glömma, att vår järnhandtering i första hand lefver på produktens höga kvalitet. De inkomna svaren lämna en hel del intressanta upplysningar, hvarur — ehuru ej egentligen hörande till ämnet — följande anfördes.
Flertalet hyttor omförmäla bättre resultat efter före. tagen förstoring af pipvolymen, hvilket medfört större produktion i förening med lägre kolåtgång. Detta anvisar en väg för tillverkningskostnadernas nedbringande, långt säk. 1 are än genom enbart större drifning. — Fördelarna af 1 iku) e beskickning börjar alltmera inses. — I en masugn användes under 70 dygn slutna former; då nedgick kolåtgangen med nära 5 mot då formerna voro öppna. — Vid ett järnverk hafva de bada befintliga masugnspiporna ar 1905 blifvit ombyggda, den ena till 100 och den andra till 111 m.3:s volym; i båda användes en drif¬
ning af 0,9, blästertrycket var ovanligt lågt, endast 66 mm. Kolåtgangen i bada är c:a 5 1 hl., men det anmärkningsvärda är, att den större hyttan lämnar en järnprocent af 52,59 och den mindre 50,16, oaktadt beskickningen uppgifves vara alldeles lika. Är detta riktigt, skulle den större pipan uttaga järnet ur beskickningen fullständigare än den mindre. Före ombyggnaden rymde dessa pipor 88 m.3; drifningen var 0,80 och 0,84 med en järnprocent af resp. 45,7 och 46,8 och en kolåtgång af 63 och 59,7.* hl. respektive.
A id den därpå följande diskussionen bestyrkta professor Odelstierna de vackra resultaten vid de ombyggda
hyttor, som ing. Stridsberg omnämnt i slutet vid sit anförande. Beskickningen var ganska svårreducibel ; kol åtgången är så mycket anmärkningsvärdare, som den äi uttryckt i stjälpt mål. Det fördelaktiga resultatet kommei dels af ökningen i pipvolymen, dels af vissa ändringar i hytt porfilen, däribland att bukcylindern är ovanligt hög; där jämte är masugnsstället fördjupadt under formnivån, hvar' igenom tackjärnet blir varmare. Detta kan se eget 11 men kommer af att blästern verkar mera afkylande p,;: slaggen, och denna på järnet, då ställbotten ligger högrei
Ordföranden hade i Röfors hytta på försök använd större drifning genom att enbart höja blästertrycket. Grän sen för god ekonomi var snart uppnådd; vid ytterligan ökning af drifningen blef resultatet: dyrare tillverkning och sämre tackjärn. Bättre är då att öka masugnarna: storlek.
4- Elektriska ugnar för stålframställning.
Föredrag af Assar Grönwall.
Detta föredrag är redan i sin helhet intaget i denna tidskrift 1908, sid. 17 o. f..
Efter föredraget påpekades af flera talare vikten ai att till elektrostål använda endast de allra bästa råmateri alier, för att ej stålet skulle råka i misskredit. Råmaterial kostnaden vore ändock en obetydlighet mot tillverknings kostnaden i öfrigt. För 1:111a verktygsstål vore elektrostålei utmärkt, och Sverige borde med dylikt på världsmarkna den kunna uttränga det utländska degelstålet; men ty värr voro svenskarna sämre köpmän än ingeniörerl
5. Spikfabrikationens forna och nuvande ståndpunkt
i Sverige.
Föredrag af Gustaf Anderson.
Talaren indelade spiken efter framställningssättet i de 1 varmt tillstånd framställda sorterna, smidd, valsad och pressad spik, samt de kallt tillverkade, klippspik och trådspik.
Den snudda spiken är den äldsta; dylik tillverkas ännu i dag dels för hand, dels med vattenhammarsmide. De smeder, som tillverkade handsmidd spik, uppdrefvo sin färdighet till den otroliga grad, att de godt kunde konkurrrera med den vattensmidda spiken. Ännu i slutet af 1860-talet funnos i trakten kring Birmingham i England omkr. 20 000 spiksmeder, hvar och en med sin lilla verk- i stad för handsmidning; numera torde de flesta hafva slutat på grund af konkurrensen med maskinspiken. Handsmide af spik — i synnerhet af nubb — fortlefver ännu i dag i Sverige, särskildt i Källmo och Snaflunda socknar, såsom hemslöjd. Vattenhamrad spikt illverkades under förra århundradet vid en stor del af de svenska järnbruken; denna tillverkning passade så bra för tillgodogörande af en del afklipp och smärre järn. Numera tillverkas dylik spik endast vid 6 svenska bruk, sammanlagdt c:a 500 ton pr ar; det är hufvudsakligen gröfre spikarter, som på detta sätt framställas.
Valsning af spik eller spikämnen är det äldsta försöket att med maskin framställa spik; detta förfarande har numera endast historiskt intresse.
Pressad spik framstäldes i Sverige i slutet af 1800-talet vid åtskilliga bruk, numera torde dylik tillverkning endast äga rum vid Ödeborg och Skyllberg, hvilka tillsammans producera 3 300 ton presspik pr år. För denna tillverkningsmetod anvisas mest ämnen af välljärn, framställda! genom paketering och utvalsning af smidesjärnskrot; denna;
Källa: Internet Archive ·
