Teknisk tidskrift

KEMI OCH BERGSVETENSKAP

67

! 7 Juni 1908

il #

amugnar vid kägla 1 9, motsvarande en temperatur af ligot öfver 1 500 °. Synnerligen viktigt är att drifva upp änningstemperaturen så högt, att någon afsevärd efter- . ällning å de färdiga teglen ej förekommer. Denna utdgning torde numera å Höganäsfabrikatet knappast öf- ‘rstiga 1 %. Vid officiella profningar i Berlin, utförda , att teglen brännts upprepade gånger i porslinsugn, har ällningen t. o. m. visat sig vara endast 0,3 — 0,4 % . ryckhållfastheten, som vid de första profven höll sig vid a 160 kg. pr cm2, har nu gått upp till 300 — 350 kg.

cm2. Detta torde få anses som ett mycket högt värde, det enligt en tysk uppgift motsvarande siffra för normalt sk silikategel är = 100.

Ett annat Höganäs fabrikat, som visserligen icke är dfast, men som torde kunna påräkna användning inom rnhandteringen, är asktegel. Det tillverkas af aska, som stora mängder erhållas från verkens, med mindervärdiga änslen eldade gasgeneratorer. Askan males, blandas ed kalkmjölk, pressas och får sedan torka under en ngre tid, hvarunder cementbildning försiggår. Man eriller på detta sätt ett segt, mycket poröst tegel med låg trmeledningsförmåga, som torde lämpa sig för ytterurar i martinugnar o. d.

Talaren omnämnde slutligen den vid Höganäs sedan t år tillbaka bedrifna fabrikationen af kolelektroder. Dessa Iverkas på det sättet att en blandning af olika kolsorter h tjära pressas till önskad form under ungefär 400 atm:s yck. De så erhållna elektrodämnena brännas, inkapslade rör, på samma sätt som tegel i gasringugn. Den största mension, som tillverkas, är 400x400X1 600 mm.

Ingeniör E. Daumann lämnade därefter ett med- ■lande om magnesitprodukter från Snarum i Norge. Magne- : bör, för att vara tjänligt som infodringsmaterial i

o

isiska ugnar, hålla minst 78—80 %. Återstoden utires af kiselsyra, järnoxid, lerjord och kalk. En viss ilt af föroreningar är för öfrigt nödvändig, emedan det na materialet icke kan bringas till sintring i den tem- ;ratur, som förekommer i våra ugnar. — I hela Nordiropa förekomma endast tvenne kända magnesitfyndig- ‘ter, nämligen vid Tarrekaise i svenska Lappmarken — ir det afskilda läget hittills omöjliggjort all bearbetning - samt Snarum i Södra Norge, i närheten af Drammen.

. enna sistnämnda fyndighet, som äges af ett svenskt bog, bearbetas sedan ett par år tillbaka, och talaren redoorde i korthet för därvarande anläggningar och tillverknin- “ns gång. Magnesiten uppträder som lager mellan kristal- 1 fiska skiffrar tillsammans med serpentin, som delvis före- >mmer insprängd i magnesiten. Efter skrädning brännes marialet i schaktugn, hvarefter det krossas för att undergå [ agnetisk anrikning medelst Wetherills separator. Bränd agnesit är nämligen till följd af sin järnhalt i någon . ån magnetisk. Koncentratet försäljes dels såsom sådant, i det användes till murbruk, härdmassa o. d., dels ut- >r det råmaterial för tegeltillverkningen. Massan blandas ed vatten, hvarefter teglen pressas med användning af t tryck af 150 atm. Efter torkning brännas teglen i kuperativ ugn vid c:a 1 500°.

: /sikterna för en kvantitativt taget stor utveckling af vår järn-I handtering , grundad uteslutande på svenska råmatenalier ^handlades af professor E. G: son Odelstierna. "baren lämnade först en resumé öfver de åsikter, som i i *nna fråga hysts af gångna tiders stormän inom den

svenska järnhandteringen, samt förklarade sedan, hvarför han åtagit sig att inleda frågan vid dagens möte. Han ämnade icke medelst tillverkningskalkyler bevisa möjligheten af en framtida stor svensk järnhandtering, vare sig baserad pa de gamla metoderna eller på en kombination mellan dessa och de nya elektriska, enär detta skulle bli ett upprepande af förut kända siffror. Han ville i stället söka påvisa den betydelse, som dessa nya elektriska järnframställningsmetoder kunde få för oss. Man har på flera håll yttrat farhågor för, att dessa nya metoder skola blifva vår järnhandterings ruin. Så t. ex. har man framhållit, att de norska vattenfallen kunna lämna kraft så billigt, att de komma att draga de svenska malmerna till sig. Botemedlet i ett dylikt fall måste bli en försvårad malmexport. Vidare har man fruktat, att elektriciteten skulle blifva en farlig hjälp åt den utländska järnindustrien i dess sträfvan att göra sig oberoende af svenskt järn. Ja, helt visst, om de nya elektriska metoderna utarbetas efter utländska riktlinier, och om ej vi också med största skyndsamhet och energi söka en för oss lycklig lösning. I Tyskland har man på sista tiden medelst Kjellinska ugnar lyckats framställa ett utmärkt gjutstål af det billigaste tyska råmateriel. Härvid bör man emellertid hågkomma att malmen först reducerats till tackjärn och stål, innan den förädlas i den elektriska ugnen. Vi åter kunna, som det nu börjar se ut, gå en kortare väg.

Vid Domnarfvet och Ludvika har under året energiskt arbetats på en lösning af frågan, och härvid har man kommit till mycket förvånansvärda resultat. Man har så t. ex. tillverkat smidbart svarfstål med en kolhalt 3,65 °/a och mjukaste gråa tackjän med endast 2,25 % kol. Undersökningarna hafva visat, dels att den nya metoden frambringar järnlegeringar af för oss okänd natur, dels att man har anledning förmoda, att man kan direkt från malm åstadkomma stål af synnerligen utmärkt beskaffenhet.

Talaren öfvergick därefter till frågan om mängden af reduktionskol, som den nya processen fordrar, hvilken fråga är så godt som afgörande för metodens ekonomi. Öfveringeniör Brinell angaf i sin förlidet år till regeringen lämnade utredning i malmexportfrågan denna kolmängd till 60 % af det framställda järnets vikt, i det nämligen 1,2 millioner ton träkol skulle åtgå till 2 millioner ton tackjärn. På grund af uppgifter från ofvannämnda försökssmältningar och egna kalkyler ansåg emellertid talaren, att man i elektrisk reduktionsugn skall komma att framställa råstål med en kolåtgång i regel ej öfverstigande 375 kg. = 25 hl. pr ton stål. De 600 000 ton träkol, vi nu förbruka för vår tackjärnsproduktion, jämte de 1 740 000 ton, vi kunna beräkna få af den affallsved, Kungl. Maj:t nämner i sin proposition om Inlandsbanan, skulle sålunda vara tillräckliga för en tillverkning af 6 */4 millioner ton elektriskt råstål.

Möjligheten att bereda hårdt stål direkt af malm är, som sagdt, redan bevisad, och då vi efter relativt taget så kort experimenttid kommit så långt, lider det intet tvifvel, att vi i fortsättningen, om energi och experimentmedel ej tryta, skola kunna direkt framställa äfven mjukaste smidesjärn — låt vara med någon helt kort tid tagande utjämningsprocess i elektrisk stalugn.

En stor del af våra svafvelrenare malmer komma troligen ej att behöfva rostas före uppsättandet på den elektriska masugnen, ty hettan i denna medgifver svafvel-