Lärobok i fäderneslandets historia

Konungen befann sig; nere våd Danska gränsen, då flottan med den fångne hertigen ankom. Vid Waxholmen infann sig Göran Persson på hertigens skepp, förebrådde hdr -nom på konungens vägnar hans trolöshet^ och framställde % hertigiman tvenne v il kor, alt antingen lefva såsom furstinna på ett slott, som konungen.skulle anvisa heane, skilje) från sia gemål, eller ock följa honom i höns fängelse, i Såsoät-stafr visade hon inskriften på sin förlofniogsring; ”Ingen utom döden !” Hon följde derefter sin gemål till Guipsholtn, der de bada väl bevakades, men njöto all f&rstelig vördnad och uppmärksamhet.

Småningom började konungens misstänksamma lynne a*t utbryta äfven mot adeln. Han lät anklaga NMs Sture för försummelse att uppfylla konungens befallningar. Då denne fälldes såsom brottslig, lät Erik sätta honom på en mager fhäat och föra honom, med en tjärad halmkrans på hufvudet, geawn Stockholms gator 1566. Vid en riksdag i Stockholm lät kd-nuftgen fängsla åtskilliga af de förnämsta hefrarne, bland dem ' Svante Sture, hans gemål och söner. De anklagades för stämplingar mot konungahuset. Derefter fördes de till Upsala. Det var den 24 Maj 1567 om aftonen, då konungen, återkommen från en lustvandring, häftigt upprörd instörtade I Nils Stures fängelse. ”Är du här, din riksförrädare!” utropade konungen. Nils knäföll, men konungen stötte honom sin dolk genom armen. . Nils drog ut dolken och återlemna-de den åt konungen, sägande: ”Nådig herre, skona mig: jag har ej förtjent onåd!” ”Hur den skälmen kan bedja för sig!” utbrast konungen. Då framrusade drabanten Peder Welamsr son och med sin hillebard genomborrade Nils Sture. Nu blef ktfnungefl betagen af ångest. Han rusade in' till Svanle Sture, kastade sig för hans fotter och utropade: ”För guds skull, förlåt mig allt det onda jag eder gjort!” Grefve Svante började gråta och sade: ”Allt; men skadas min son något *U1 sitt lif, så skolen j mig det för gud ansvara.” Då ropade konungen: ”Se der, det förlåter j mig aldrig. Derföre måste eder detsamma ske.”' Derpå sprang konungen i,fullt raseri utåt landsvägen, endast åtföljd af några drabanter. Hans