Sida 84
gästabuden druckos skalar (minm). Tärnings- och schackspel eller tafvelspel brukades hos höfdingarna; bollspel och kroppsöfningar voro vanliga, och äfven omtalas dans.
De gamle Skandinaverne gjorde gerna resor och härfärder till fremmande länder. De voro djerfva sjöfarare och noga bekanta med hafven i sitt grannskap. Under somrarna underhöllö de en liflig gemenskap med £stland, Saxen, Flandern, England, Irland och Island. Timmer, hudar, fisk, mjöl, malt, honung, tyger, pelsverk, jern, vapen, salt, voro de varor, hvarmed de idkade köpenskap på de stora marknaderna. Äfven vin och hvete omtalas såsom handelsartiklar. Med slaf-var dref man likaledes handel. Flere af de stora handelsplatserna lågo i Skandinavien. Tunsberg, Kongelf, Helsingör, Lund, Kalmar, Upsala, Sigtuna voro köpstäder, bekanta långt upp i hednatiden. Då shandeln var vidsträckt och liflig, var bruket af mynt så allmänt, att ännu i vår tid årligen flere samlingar mynt upphittas i jorden och på hedniska begrafningsplatser.
Krig utgjorde nordmännens förnämsta lust och ärofullaste yrke. Den tappraste, som uppträdde såsom anförare i en fejd eller på ett härtåg, var konung. Han samlade de djerf-vaste omkring sin person, och desse blefvo hans hird eller hoffolk. Då kungamakten blifvit mera stadgad, utbildade sig af detta hoffolk Tignarmännen, konungens embetsmän, hvilka ansågo sig förmer än de öfriga bönderna, öfver hvilka de ut-öfvade en viss myndighet.
Vikingafärderna. voro de fordna nordboernas förnämsta och ärofullaste sysselsättning. Då bondens son uppnått 16 till 20 år, fordrades redan af honom mandom och bragder. Han behöfde skaffa sig anseende, guld och rikedom. Biträdd af fadrens husfolk, timrade han sig.då ett skepp. Män hade han icke svårt att erhålla, och af fadrens erfarna tjenare med
Källa: Project Runeberg ·