Ord och Bild: 1899

158

olof e. bosson.

krusmynta och lavendel samt floden, som porlar omkring oss, utgöra alla dess behag. Den ligger visserligen nu sedan många år i träda, men mycket ståtligare tedde den sig antagligen ej på Petrarcas tid. Det var ej stora anspråk man den tiden hade på en trädgård. Han har själf gifvit oss ett slags förteckning på de växter han ofta med egen hand brukade utplantera i de trädgårdar, som han på olika platser ägde. Lager, fraktträd, vinrankor och olika slags köksväxter, det är allt. Således egentligen hvad vi kalla köksträdgård. Och dock ansågos hans små anläggningar af samtiden såsom något ovanligt. Vi läsa t. ex. huru en regerande furste skriftligen anhåller att få sig tillsända några exemplar af hans utmärkta fruktträd.

Det är kanske just i denna lilla anspråkslösa trädgårdstäppa han uppgör planen till och delvis utarbetar flertalet af sina skrifter. Afrika, Lifvet i ensamheten, Munkarnes hvilostunder, Namnkunniga män, flertalet af Eklogerna och af hans bref i bunden och obunden form samt största delen af hans Italienska kärlekssånger äro helt och hållet eller delvis frukter af hans författareid i Vau-cluse, och vi veta, att han med förkärlek arbetade ute i trädgårdens skugga. Det är här han upplefver »sitt lifs lyckligaste • dag», då en gäng nästan samtidigt tvenne budbärare inträffa, som inbjuda honom, den ene till Rom och den andre till Paris, att offentligen krönas med skaldelagern.

Men vi måste skynda vidare på vår upptäcktsfärd och vandra nu utmed en slingrande stig mellan floden och berget förbi det ställe, där den andra af hans ♦ trädgårdar var belägen — nu synes ej ett spår däraf — och komma så fram till foten af den höga. klippa, där den namnkunniga källan kväller fram.

Det flödande solljuset aftager plöts-

ligt, den underbara tvärbranta klippa, som med sina skiftande färgnyanser en gång kommit själfve Joseph Vernet att i känslan af sin vanmakt fälla penseln, stänger vår väg — vi stå vid brädden af källan. En vattenspegel af några famnars genomskärning och betydligt djup, klar som flytande kristall, utan en krusning på sin orörliga yta, ligger framför oss.

Vattenståndet är nu högt, och öppningen till den grotta i bergets innandöme, där källan kväller upp, ligger dold för våra blickar, men den hemlighetsfulla världen därinne lockar vår fantasi med det obekantas tjuskraft. Man har förgäfves gjort försök att med bestämdhet utröna källåderns lopp, innan den når fram i dagsljuset; vissa geologer enas om att anse den hafva sitt ursprung bland de eviga isfälten på Schweizeral-pernas toppar. Det är ej ringa vattenmassor den för med sig, dä den som ett ymnighetshorn kväller upp i dalen vid Vaucluse: blott några steg från källan brusar den stundom fram med våldsamheten af en mäktig flod, och hela trakten genljuder då af dånet från dess. kaskader.

Det hvilar en stämning af tjusande mystik öfver denna ensliga källa, där den ligger i hemlighetsfull halfskymning och i sitt klara djup återspeglar den vår, som blomstrar vid dess rand.

Redan de gamla romarne kände den, och saga och legend hafva sedan gammalt kring den spunnit sina äfventyr. Hvem har t. ex. ej hört den vackra, provençalska folksagan om den unge konungasonen, som efter jakten irrar kring i skogen och i en undangömd grotta, där en silfverklar bäck porlar fram, påträffar en nymf af sådan fägring, att han genast intages af häftig kärlek till henne och slutligen gör henne till sin gemål? Efter all sannolikhet anknyter den sig till källan i Vaucluse.