Sida 179
lägga.
175
Hväsa. Kraxa. Pipa. Qvillra. Qväka. Sqväka. Sqvattra. — Låta, egentligen det samma som Ljuda, säges om alla slags oartikulerade ljud (läten), företrädesvis om sådana, som pä ett egendomligt och utmärkande sätt tillhöra menniskan och vissa djurslag. Af menskliga Täten märkas: Hosta, Harkla eller Harskla, Hicka, Qvida, Tjuta, Hvissla, Hväsa, Gnälla, Pipa, Jemra, Stöna, m. fi. Djurläten betecknas genom orden: Tjuta, ett hundars och vargars egendomliga läte; Skälla, hundens och räfvens; Ryta, lejonets, tigerns, panterns och några andra större rofdjurs; Böla, tjurens och oxens; Vråla, en ilsken och retad tjurs; Råma, kors och kalfvars; Skria, åsnans; Bräka, fårens och getens; Gnägga, hästens; Grymta. svinets; Gala, tuppens; Kackla, hönans och gåsens; Skrocka, hönans, när hon värpt ut och vill ligga; Klucka, kalkonens; Kuttra, dufvans; Jama, kattens; Hväsa, ormens; Kraxa, korpens och kråkans; Qväka, Sqväka, grodans; Sqvattra, ankans eller skatans. Gnälla, säges oin hunden, då han utstöter korta, gälla och klagande läten. Gläfsa, skälla som små hundar. Bjébba, skälla tätt och fint, såsom knähundar. Morra, kallas det döfva, mumlande lätet som hundar låta höra, då de blifva retade, hota att bitas o. s. v. Mumla, såges om björnen och vissa andra djur, då de låta höra ett doft, oredigt, uthållande ljud emellan tänderna. Skräna, gifva ett gällt, skärande och ohyggligt läte, såsom vissa fåglar. Fräsa, är kattens egendomliga läte, då han retas. Pipa, låta som små fågelungar. Qvillra, pipa smått.
621. Låtsa. Förställa sig. — Låtsa, gifva sig utseende, sken af något. Förställa sig, i det yttre, i ord, gerning, miner eller åtbörder, visa sig annorlunda, än man i sjelfva verket är. Jfr. 898.
622. Läcker. Kräslig. — Läcker, ganska väl-smaklig. Kräslig, i hög grad läcker.
623. Lägga. Sätta. Ställa. Belägga. Pålägga. — Lägga, bringa något i liggande läge, t. ex.: lägga ^n bok pä bordet. Sätta, egentl, bringa i sittande läge. Har i allmänhet sam nia betydelse som Ställa, förflytta
