Sida 140
I 20
HEI,LEN LINDGREN.
namn i spetsen för vĂ„rt hofkapell betyda mĂ„nga konstnĂ€rliga segrar! Början lĂ€r af hr Stenhammar skola göras med Aida. MĂ„ han icke glömma att sedan ge oss en repris af Verdis svanesĂ„ng »Falstaff», ett verk som tillhör det vĂ€rdefullaste, som den dramatiska konsten under de senare decennierna frambragt. Allsidiga konstnĂ€rliga strĂ€fvanden och frihet frĂ„n allt doktrinĂ€rt mĂ„ vara lösen. âąâ
Sedan ofvanstĂ„ende var skrifvet, har hr Stenhammars kapellmĂ€stardebut redan Ă€gt rum och varit i det hela alltigenom lyckad. Om ocksĂ„ icke Verdis Aida torde tillhöra de verk, som ligga hans skaplynne nĂ€rmast â man vĂ€ntar sig framför allt af hr Stenhammar en dirigent för Wagners och andra tyska verk; han vore man att framföra Nibelungenringen â, sĂ„ tydde dock hans tolkning pĂ„ förstĂ„else af och pietet för det sköna verket, sĂ„ alltigenom dramatiskt pĂ„ samma gĂ„ng som melodiskt och sĂ„ alltigenom vittnande om sin mĂ€stares rika geni. SĂ€rskildt vĂ€l utfördes den sköna slutscenen, dĂ€r ocksĂ„ fru Ăstberg-Aida mest glĂ€nste genom den skönaste, mest smĂ€ltande sĂ„ng. För öfrigt var rolfördelningen i hufvudsak densamma, som de senare Ă„ren hĂ€r varit vanligt.
Operan invigde det nya seklet med en kantat, text af Axel Karlfeldt, musik af
Hugo Ălfven, tvenne namn, hvilka sia om de vackraste segrar för svensk konst. Alf-vĂ©ns kantat innehĂ„ller frisk och glansfullt instrumenterad musik af den brio och bredd i konceptionen, som i allmĂ€nhet utmĂ€rka alstren af denne komponists talang. Och öfver det hela hvilar prĂ€geln af ny konst. Man skall vara alldeles förblindad af febrilt begĂ€r att uppleta reminiscenser eller ock sakna betingelser att kunna bedöma saken fullt opartiskt, om man icke ser den verkliga originalitet, den fullt originela Ă„dra, som genomströmmar denna musik liksom med friska kĂ€llsprĂ„ng.
Bland de artister, som pÄ den allra sista tiden upptrÀdt inför Stockholms konsertpublik, intages en hedersplats af fru Wilma Norman-Neruda, hvars glÀnsande talan gÄr ifrÄn Är Àr sig alldeles lik. Snarast kan man konstatera ett Àn mer utprÀgladt mÀsterskap. SÄ som t. ex. fru Neruda spelar HÀndel, med detta Àdla lugn, denna kraft och detta milda skimrande legato igenom alla passager, sÄ gör vÀl nÀppeligen nÄgon henne det efter. Denna konstnÀrinna har alltid satt sin Àra i att med den skönaste pietet tolka de store mÀstarne. Och Àfven dÄ hon nÄgon gÄng spelat saker af mer underord-nadt vÀrde, har det varit med en Àdelhet och storhet i uppfattningen, som adlat det utförda. Hvilken sÀllsynt, hvilken stor konstnÀrinna!
KARL AF GEIJERSTAMS EFTERLĂMNADE SKRIFTER.
AF HELLEN LINDGREN. Med i bild.
INGENTING torde pĂ„ vart sprĂ„k vara mera sĂ€llsynt Ă€n en sĂ„dan bok som Karl af Geijerstams EfterlĂ€mnade skrifter. Att se in i en mĂ€nniskosjĂ€l af den art som hans, Ă€fven om vi blott genom de smĂ„ sofrade utdragen af hans Dagboksanteckningar fĂ„ nĂ„gra spridda glimtar af hans oafbrutet arbetande tanke och kĂ€nsla â dĂ€ri ligger nĂ„got upplyftande och uppbyggligt. För honom Ă€r den stora samvetsfrĂ„gan och det allt uppslukande problemet detta: Hvad Ă€r lifvet? Hvad vill mĂ€nsklig-
heten ? Hvad Àr formeln för vÄrt personliga strÀfvandes bör och dess mÄste'. Huru lÄngt gÄ vÄr kunskaps grÀnser? Hvar vidtager det ovetbara ? Huru mÄste den personliga lyckans grÀnser och mÄl te sigr Hvar ligga vÄra efterkommandes lyckomöjligheter? Kan jag, om jag sjÀlf icke djupast Àr harmonisk gent emot dessa mitt slÀktes examensfrÄgor, om de Àro eviga kuggfrÄgor för mitt kunskapslystna och mitt lyckolystna jag, stÄ till svars med att »föda syndare till vÀrlden»? Och om allt
