Sida 367
ett af porjusfallen.
NJOMMELSASKA.
AF PAUL ROSENIUS.
Med 2 bilder.
EN ljus natt kommo vi klifvande öfver stenblock och vindfĂ€llen och plumsande genom vĂ„rflödena i den urskog, som söder om Muddusmy-ren nĂ„r fram till Lule Ă€lf. Ăndtligen var det slut pĂ„ detta intensiva arbete med ögon och ben. Vi stodo pĂ„ slĂ€t mark och hade framför oss en röjning ofvanför Ă€lfven. LĂ€ngst borta lĂ„go nĂ„gra stugor i fyrkant, sommarnattens sol lade öfver dem sitt kalla ljus och sĂ„ mycket af rosenskimmer, som kan fastna pĂ€ askgrĂ„ timmerstockar. Vid knutarna kommo fram nĂ„gra yrvakna mansfigurer med rafsigt hĂ„r, spejande under brutala ögonbryn pĂ„ de underliga vandrarna.
Det var Porjusbondens gÄrd, och dÀr fingo vi nattkvarter. Det gafs som en nÄd, och nÄden behöfde nÄgon tid att
leta sig fram ur det kamplystna finnblodet.
Det var lynnen, som stÀmde med Àlf-vens, som gick dÀrnere, bred och stark mellan skogklÀdda berg, mött af stenar och grund, dÀr vattnet hvitnade. Men det var Ànnu lek och nycker af en kraft, som Àmnats för större Àfventyr. VÀnta sÄ lÀnge som en kvarts mils vÀg! VÀnta till Porjusfallen! DÀs först tager kraften ett sprÄng. Men den Àr lugn Ànnu och har sig sjÀlf i tömmarna, den gör en vacker ridt öfver hinder. Den kommer vÀltande som en kristallgrön vÀgg, och skum, som födts i vÄgens innandöme, springer upp till ytan, vÀllande som fÄng af hvita rosor. Den ger sig öfver likt en pÀrleström, det Àr som om nymfer osynliga vÀfde bakom den svarta hÀllen, vÀf-
