Sida 370
MIDNATTSOTTAN.
Af PER HALLSTRĂM.
Agnis PĂ„ls ur sömn spratt opp, hon tyckt sig höra klockor ringa. "Gud nĂ„de hvarje fattig kropp som ej har barn och vĂ€nner inga! SĂ„ nĂ€r jag julens otta mist â jag vĂ„nne jag lĂ„g död pĂ„ halmen! Hur Ă€n jag skyndar, blir jag sist och fĂ„r blott höra utgĂ„ngspsalmen.,,
Med suckan fick hon elden vĂ€ckt och som i dans med egen skugga om magra knotor hĂ€ngd sin drĂ€kt, sin stackars helgdagsstĂ„t, den njugga. â "Det Ă€r visst vĂ€rdt för sĂ„'n som jag att stĂ„ bland folk vid kyrkotrappan! Af skam jag sjönk, nĂ€r det blef dag, om ej det var för nya kappan..
Att kalla sĂ„dant plagg för nytt var kanske djĂ€rft att trotsa minnet. En mĂ€nskoĂ„lder nĂ€stan flytt, se'n rĂ€fven dĂ€rtill slĂ€ppte skinnet. Med Agnis sjĂ€lf det blifvit grĂ„tt, som hon i lifvets kamp till korta, â det var dock tröst hon kappan fĂ„tt, nĂ€r man och barn och allt var borta.
Ty nÄgot mÄste hvar en ha, hur undergifvet Àn hon hjÀssan har böjt att Ärens piskslag ta, sÄ torparenkan som prinsessan. ⹠Ett skinn som mest sÄg ut som mÄrd, ett tyg som knappast mist sin svÀrta, fast nött, gör sorgen mindre hÄrd och hÄller isen frÄn ett hjÀrta.
NÀr Agnis ut ur dörren sÄg, var skönt att kinden ha i kragen. I stÄlblÄ natten kölden lÄg och tÀrde pÄ sig sjÀlf i hagen, högt upp mot dörr och fönsterpost kröp drifvan, lurande förtegen, och hvisslande af bitter frost pÄ tröskeln redan gledo stegen.
Men utan tvekan Agnis sprang, sÄ snön som rök om foten stÀnkte. Hon hörde ej en bjÀllras klang. I fjÀrran ej ett bloss dÀr blÀnkte. SÄ sent, sÄ sent! Se, grannens gÄrd lÄg stum och mörk, ej glimt ur spisen. Se skogen, snötÀckt, stel och hÄrd, se hvassa stjÀrnor öfver isen!
En sĂ€llsam morgon! Agnis' sjĂ€l slöts hop och frös i skumma frĂ„gor. Det kunde vara midnatt vĂ€l och gryning ej, men norrskenslĂ„gor. "Gud nĂ„de allas dödas ben som skĂ€lfva nakna under mullen!,, â DĂ„ sĂ„g hon kyrkofönstrens sken i bleka flöden utför kullen.
Och utan tid till tankar hann hon fram till grinden, fram till muren; ej ens ett slÀdspÄr dÀr hon fann, ej frustning hörde hon frÄn djuren. PÄ portens vrede handen skalf, men efter gaf det, och som fÄngen och slÀpad under farstuns hvalf hon trÀdde in pÄ kyrkogÄngen.
