Sida 383
FRĂ N OPERAN OCH KONSERTSALARNA.
347
litteraturen Àro hos Emile Michel sÄ mycket mer erkÀnnansvÀrda, som han sjÀlf ju tillhör en Àldre generation, hos hvilken dessa egenskaper voro sÀllsynta nog.
Den europeiska konstlitteraturen har haft ofantlig nytta af att fransmÀnnen sÄlunda framtrÀdt ur sin föregÄende isolering, ty till det ofta grundliga kÀllstudiet ha de medfört denna klarhet i uppfattning och framstÀllning, denna frihet frÄn pedanteri och abstrakt klyftighet samt framför allt denna artistiskt kÀnsliga takt, som synas dem medfödda och som Àro sÄ vÀlgörande Àfven i de lÀrdaste konstskrifter men i all
synnerhet Àro nödvÀndiga egenskaper i mera populÀra arbeten.
Ett sĂ„dant arbete Ă€r Emile Michels »Rubens». I sitt vĂ€l behĂ€rskade rika innehĂ„ll, sin eleganta, lĂ€ttfattliga form och â icke minst â sin rika, mönstergilla utstyrsel Ă€r den ett sĂ„dant arbete, som för nĂ€rvarande knappt nĂ„gon annan Ă€n en fransk författare och artist samt en fransk förlĂ€ggare tillsammans kunnat Ă„stadkomma.*
* Klicheerna till planscherna i detta hÀfte samt till bilden sid. 337 Àro tagna ur Michels arbete och af dess förlÀggare, den bekanta firman Librairie Hachette et C:ie i Paris, benÀget stÀllda till vÄrt förfogande.
FRĂ N OPERAN OCH KONSERTSALARNA.
AF MAGNUS JOSEPHSON.
Med 3 bilder.
DET har icke kunnat undgĂ„ den opartiskt intresserades uppmĂ€rksamhet, huru vid vĂ„r kungliga teater â sĂ„som Operan nu Ă„ter kallas till skillnad frĂ„n den dramatiska, som icke lĂ€ngre Ă€r kunglig â repertoaren detta spelĂ„r visat en betĂ€nklig brist pĂ„ intressevĂ€ckande nyheter liksom pĂ„ vĂ€l-behöflig omvĂ€xling. Undantar man den vĂ€llyckade reprisen af »Josef i Egypten» och uppförandet af »Estrella da Soria», som vederbörande icke tycktes hastigt nog kunna fĂ„ bort frĂ„n repertoaren â se dĂ€r de hĂ€nsyn man anser sig böra taga mot den inhemska opera-litteraturen, sĂ„ vida dess alster icke, sĂ„som fallet senast varit med dekorationspjesen »Valdemarsskatten», ideligen draga fulla hus â, undantar man vidare en repris af »NĂŒrnbergerdockan», detta lilla lustiga stycke, Ă„t hvars om ocksĂ„ icke sĂ„ blixtrande kvicka, dock hedersamma komik man Ă€nnu kan skratta, om inte annat sĂ„ vid minnet af Uddman, sĂ„ har vĂ„r operas repertoar varit tröstlöst tom pĂ„ nyheter. Denna skenbara stagnation, denna besynnerliga, planlöshet ha emellertid (döm om vĂ„r glada öfverraskning!) endast varit en bedrĂ€glig yta, som haft att dölja det intensiva arbetet pĂ€ »MĂ€ster-
sÄngarne», med hvilket hÀrliga stycke Operan Àndtligen fram i april slog sitt stora slag för sÀsongen. Och med den vackra konstnÀrliga seger, som hÀr vanns, ha vederbörande lyckats klarera sig och sÄ dÀr tÀmligen kunnat försona sina föregÄende synder. Det mÄ emellertid vara tillÄtet att tro, det man vid operainstitutionen litet hvar drog en tacksamhetens och lÀttnadens suck, nÀr man Àndtligen fick fÀrdigt det stycke, som under tvÄ Ärs utslitande repetitioner legat som en mara öfver hela den stora personal, som hÀr erfordras. Nu har man Àndtligen fÄtt luft och kan andas fritt, och nu vÀnta vi af hr Elmblads regemente framförandet af verkliga nyheter.
»MÀstersÄngarne» drog de Ätta eller nio gÄnger detta stycke hann att gifvas nÀstan fulla hus, och allt tal om att man för Wagners verk hÀr skulle sakna nödig resonansbotten hos publiken visar sig alltsÄ vara endast tomt prat. Det Àr emellertid icke för tidigt, att man nu, sedan snart 20 Är förflutit efter Richard Wagners död, börjar att pÄ allvar söka introducera hans verk, af hvilka hittills endast »Lohengrin» och »TannhÀuser» varit bofasta pÄ vÄr
