Ord och Bild: 1900

FRÅN HÖGA BERG.

Af FRIEDRICH NIETZSCHE.

öfversättning af ERNEST THIEL.

O lefnads middag! Högtidsrika år! O sommargrönska! Rolösa fröjd i speja, vänta, önska: — Jag bidar vännerna, beredd jag står. Hvar dröjen I? O skynden! Timman slår!

Helt visst för er i dag bär gletscherns grå sin purpurhjässa. Er söker bäcken, längtansfulla pressa sig moln och vindar högre i det blå, att spana efter er i fjärmsta vrå.

Högst upp jag dukat har för mina män: — Hvem mäktar bära att himlen bo och afgrunden så nära? Mitt rike — gafs så stort ett rike än? Min honung — hvem bland er harsmakatden?

Där ären I! — Dock ve, jag finns ej mer? I måsten stanna — I tveken, häpnen — hvi ej hellre banna! En annans gång, hand, skick? Ej — jag nu mer? Och hvad jag är, är jag ej mer — för er?

Jag ändrats? Jag mig sjelf en främling tyckt? Jag vilse dragit? En kämpe, som sig själf för ofta slagit? Mot egen kraft i kamp för ofta ryckt, af egna segrar sårad och förtryckt?

Jag forskade, där vinden skarpast red? I isbjörn-zoner Jag byggde bo, i öde regioner? Jag glömde mänska, Gud och bön och ed? Jag blef en vålnad, som på gletschern skred?

— I gamle vänner? Ack, I bleknen ren, jag ser er bäfva? Ej vredgens! Gån! Här — kunden I ej lefva: Här uppå fjärmsta is och högsta sten — här fordras jägarblod och stenbocksben.

En farlig jägare jag blef! — Spänd är min båge, vänner, som blott den starkaste sin båge spänner — Dock, ve er nu! Den pilen fara bär, som ingen pil, — gån bort! Ofärd är när ...

I skåden bort? — Min själ, glöm börda tung, nytt hopp du känner: Slå dina portar upp för nya vänner! Glöm minnet! Låt de gamla gå — och sjung! Du varit ung, nu — är du bättre ung.

Hvad förr oss enat, samma hoppets band, — de runor veka, dem kärlek skref, hvem tyder nu de bleka? Jag vämjes att dem fatta med min hand, — så härjad, äfven den, af vind och brand.

Ej vänner mer, men vålnader det är af forna vänner! Och stundom nattetid ens hjärta känner en knackning och en röst: »Du var oss kär»! O vissna ord, som doft af rosor bär!

O ungdomslängtan, som bedragit sig! Ens hjärta anar, att man gemensamt nya vågar banar ... Men ack, I åldrats — gammal är er stig: Blott de sig ändra äro släkt med mig.

O lefnads middag! Andra ungdomsvår! O sommargrönska! Rolösa fröjd i speja, vänta, önska! Jag bidar vänner, städs beredd jag står, men nya vänner! Skynden! Timman slår!

* * *

Min sång är slut — min längtans rop förgå, dö bort i munden: En trollkarl kom, en vän i rätta stunden, min middags vän — nej, spörj mig ej: hvem då? När middag slog, se, då blef en till två ...

Så fira, segervissa, jag och du den främsta festen: Vän Zarathustra kom, den främsta gästen! All världen ler, förlåten slits itu, och ljus och mörker vigas samman nu ..