Ord och Bild: 1900

SVENSK FILOSOFI.

Af ALLEN VANNÉRUS. Med i bild.

Vitalis Norström : Hvad innebär en modern ståndpunkt i filosofien ? Afd. I. (I Göteborgs

Högskolas årsskrift 1898.)

VID en blick på den svenska vetenskapliga filosofien nu vid sekelslutet faller det genast i ögonen, hvilken undanskjuten och opåaktad ställning denna filosofi har inom vår bildningssfar. Det har väl alltid varit en bland filosofiens hemliga önskningar att utgöra en makt inom det allmänna tänkesättet, ty bland de brokiga inslag, hvilka löpa som röda trådar genom detta, förbinda sig många, och visst icke de minst starka, omedelbart med de problem, som det är filosofiens uppgift att behandla och om möjligt lösa. Men nästan aldrig finner man, att det allmänbildade tänkesättet upptagit något från den vetenskapliga filosofien. Hvad t. ex. en disciplin sådan som kunskapslära sysselsätter sig med och innehåller, vet man i regeln icke. Metafysik är ett mera bekant ord, men det torde då det uttalas i regeln åtföljas af en grimas och en rysning. Termerna realism, naturalism och idealism äro ännu mera kända, men då man använder dem, fäster man ingen specifikt filosofisk betydelse vid dem, utan tänker i stället på romaner och taflor och det konstnärliga sätt, hvarpå dessa äro utförda.

För filosofien själf är denna dess utflyttning från centrum till ett oansenligt läge långt ute i periferien — skäligen likgiltig. Hufvudsaken för denna är fastmer, att den inom sitt eget område lefver ett kraftigt och rikt lif. Då allmänheten kan undvara filosofien, kan filosofien godt undvara all-

mänheten. Inom filosofiens egen lifssfär däremot blir ingen afprutning tillåtlig. Ty denna vore liktydig med att låta indifferentismens smyggift döda entusiasmen för den teoretiska idén i några af dess mest betydelsefulla manifestationer.

Den svenska filosofien äger för närvarande icke få härdar, och senast har elden tändts vid Göteborgs högskola. Då man i våra dagar talar om svensk filosofi så där i kollektiv sammanfattning, får man dock icke tänka sig någon enhetlig och solidarisk »skolas» lärosystem. Det är i själfva verket endast ett antal isolerade individer som filosofera, en hvar efter sitt stora eller lilla hufvud. Bristen på samling och växelverkan är i ögonen fallande. Och något sådant som en filosofisk litteraturkritiker finnes icke, liksom ej heller något litterärt organ, en filosofisk tidskrift. Dessa föga uppmuntrande förhållanden kännas onekligen som ganska tryckande brister. Då var det bättre ställdt vid förra århundradets slut med Benjamin Höijer i spetsen såsom kritiker, disponerande mer än en »journal» för ingående filosofiska afhandlingar.

Emellertid, man kan ju resonera som så, att äfven det är tämligen likgiltigt, huruvida det finnes någon samverkan och ömsesidig beröring af det antydda slaget eller icke. Det kan icke behöfva vara någon hufvudsak att uppträda i flock eller som lärjungar under en mästare eller en kritiker, utan här är det tydligen viktigast,