Ord och Bild: 1900

STORM FÖRE LÅNGFREDAG.

Af ANNIE QUIDING.

Var hälsad, stormvind i den helga natten, ur hvilken världens största sorgdag

födes!

Med hvin i luften och med brus af vatten du talar Herrens vredes språk till världen, där skuldlös svaghet stenas och förödes och hvässas år från år förtryckarsvärden.

Förtäljer du oss påskens djupa saga? Af seklers vana slött är släktets öra; vi sofva lugnt, då mörka skyar jaga, vi lefva fröjdefullt i korsets skugga, och inga döfva hammarslag vi höra och känna ej de röda droppar dugga.

För rik och fattig frid och ordning råda och dämma utaf lidelserna forsen, och inga ögon lyftas för att skåda gigantiskt Golgatha — det allra största, där folken nagla broderfolk på korsen och galla bjuds åt läpparna, som törsta.

Tagalen segnar där i purpurglansen af det för helig frihet gjutna blodet; begabbadt Hellas burit törnekransen till lön för kärlek, som besegrar jaget; i Suomis dödskval strålar tålamodet gudomligt, som ur korsets spikar draget.

l)et folk, hvars stam har korsets hjälte

burit,

tvåtusenårig kvalens krona kröner, och nya sår har bödelsknifven skurit; på nytt det gamla hatets lågor sjuda, för andras brott man fäller Juda söner och höjer hesa korpskri: Död ijt Juda!

Och mörk är rymden, men vi se det icke, och lifvets larm förtager markens skälfning; men döde resa sig, hvarthelst vi blicke, och ropa hotande ur grift, som remnar, att hämnaren är tidens egen hvälfning, som störtar tronerna och välden jämnar.

Förkunna, stormvind, med basuners stämma, att Roms cæsarer multna hos de döde, att legioners spjut ej kunde hämma förgängelsen — Guds tysta hämdeängel, som lägger härskarfolkens riken öde och bryter segerns blomma från dess stängel.

Säg, är det änglahärens tåg du skådar mot kejsarörnarna — var hälsad, hälsad! Säg, är det korsuppresarns fall du bådar? O ve, du ser ej tid af jordens tider, då mänskligheten, från sitt väsen frälsad, ej ropar »korsfäst», där Guds hjälte strider!