Ord och Bild: 1900

428

A. YOUNG."

ses vinna, uppväger förlusten. —• Då vår författare åsyftat, att boken skulle höra till den teologiska facklitteraturen, på samma gång som den skulle kunna njutas af allmänheten, har språket helt naturligt blifvit ojämt. Den s. k. vetenskapligheten låter icke lätt intvinga sig under estetikens lagar. I sitt dubbla syfte med boken har han dock så till vida lyckats, att dess språk och framställningssätt ingalunda äro ägnade att afskräcka den stora allmänheten, nej

tvärtom, och anmälarens öfvertygelse är, att författaren har mycket stora anlag för att bli en verkligt populär författare. Hans vetenskaplighet är också nästan alltid af populärt slag. Den är visst icke af det gamla slaget, den är modern, ty den betjänar sig af journalistens sätt att se och uttrycka sig, och liksom denne samlar han äfven sitt material både från de mest olika litterära källor och från dagens händelser. Därför blir han också intressant för många.

»NÅR VI DØDE VÅGNER.

AF A. YOUNG.

DE flesta af de utläggningar, för hvilka Ibsens drama »Når vi døde vågner» varit föremål i den dagliga pressen, ha tydligen blifvit nedskrifna efter ett hastigt genomläsande af dramat. Men hvad som först och främst fordras för att förstå Ibsen, det är tid, tid att lära känna de personer, som mästaren skapat. Vi måste göra med dem som med de människor vi träffa i det dagliga lifvet: vi måste umgås med dem en tid, innan vi känna dem. Men vår tids människor ha så brådtom. — Så t. ex. är det icke antagligt, att man, äfven med mycket god vilja, skulle kunnat komma till den framställda uppfattningen af dramat såsom den fria kärlekens lofprisande, om man gifvit sig tid att grundligt tänka sig in i detsamma. Här skildras inga flyktiga förbindelser utan den ädlaste, renaste kärlek, en kärlek som förpliktar och som binder med oslitliga band. Skilda från hvarandra, lefva Rubek och Irene egentligen icke, de äro döda. Och när de åter finna hvarandra, då vakna de ur dödssömnen, och förenade gå de mot ljuset, uppåt till själfva ljusets källa, från död till lif, till evigt lif. — Hvad har en sådan kärlek med den »fria kärleken» att göra?

Den af en scenisk konstnär gjorda tydningen af dramat, att Rubek skulle vara en symbol af konstens förfall — han sviker sin Irene, idealet — är onekligen fin och

poetisk. Men Ibsen har själf sagt, att det är människor och icke symboler han skapat. Och det är människor, lefvande människor äfven i detta drama, fastän vi icke genast se det. Om vi söka att uppfatta dem naturligt och enkelt såsom människor, så skall den symbolismens slöja falla( som omsveper dem, och vi skola se, att de lefva ett själfständigt lif, trots det att deras ord och handlingar ofta ha en symbolisk betydelse. Symbolismen, som är ett ypperligt medel att framställa ett rikt innehåll i en starkt koncentrerad form, är emellertid onekligen ett hinder för den rätta tydningen af Ibsens verk. Men han eftersträfvar icke heller att bli förstådd af andra än dem, som vilja och kunna tänka. »Det er ikke møjen værd at gå der og slide sig ud for mobben og massen — og for 'hele verden'». Han vill icke heller, att hans verk skola vara blott »til lyst». Han vill, att vi skola stanna en stund och med eftertanke betrakta de bilder af lifvet han tecknat. Han visar oss där våra fel och brister, framför allt vår stora själfviskhet, samt huru mycken död och huru litet verkligt lif det finnes i världen. Det är själfviskhetens ogräs som förkväf-ver lifvets blommor. Som en röd tråd går genom hans verk denna grundtanke: du

skall något offra.

* *

Å