Sida 332
300
HELLEN LINDGREN.
omdaningskonst torde innehÄlla nÄgot af magien i hela vÄrt lif, och fru Kerfstedt har gett oss en nyckel till att förstÄ den kÀnslans vidskepelse, som vi tro pÄ i vÄrt lifs bÀsta och sÀmsta ögonblick, och som
vi ej ville mista, om vi ocksÄ tillbjödes alla skatter af vÀrldslifvets goda jÀmte all förstÄndsmÀnniskans flegmatiska kÀnslolöshet i utbyte mot vÄr förmÄga att glÀdjas och sörja intensivt.
UR BOKMARKNADEN.
anna M. Roos: Sagan om den sköna prinsessan
Li-Hang-Tse och andra berÀttelser. Stockholm.
Hugo Gebers förlag.
LTngefĂ€r samtidigt med difteriepidemin j har i vĂ„r bokmarknad utbredt sig en andlig farsot af' mycket smittsam natur, som nog ocksĂ„ kommer att krĂ€fva sina offer och behöfva sin vaccin, nĂ€mligen tron pĂ„ den stora kĂ€rleken. Den som först sĂ„ att sĂ€ga renodlade det oöfvervinneliga kĂ€rleksstyckets bacill och gaf den alla dess kĂ€nnetecknande drag, var Ellen Key, och för att undvika smittan torde det vara rĂ„d-ligast att lĂ„ta bli att lĂ€sa igenom den förtjusande kĂ€rlekskorrespondens, som Ă€r inflĂ€tad i makarna Brownings lifshistoria i denna författarinnas bok MĂ€nniskor. Redan före Ellen Key hade den författarinna, om hvilken jag hĂ€r talar, i sin novellsamling »Tysta djup» gjort ett intressant inlĂ€gg i samma frĂ„ga. Men utom henne har just nyss Selma Lagerlöf gĂ„tt samma strĂ„t med sin En herrgĂ„rdssĂ€gen, som, pĂ„ prosans sprĂ„k öfversatt, handlar om en flickas kĂ€rlek till en tokig dalkarl. Man kan i detta sammanhang ocksĂ„ nĂ€mna Rafaels kĂ€nsliga historier och dessutom en hel mĂ€ngd andra. Men förklaringen till denna plötsliga entusiasm för det romantiska tycket, för lifsförhĂ„llandet till en NĂ„gon, antingen man fĂ„r honom eller ej, till behofvet att fĂ€sta si.g, binda sig, beundra, tillhöra, ödmjuka sig, tjĂ€na â ungefĂ€r med sĂ„dana uttryck beskrifver fröken Roos i skizzen Undret sin mĂ„larinnas kĂ€nslor â ligger nog Ă„tminstone delvis dĂ€ri, att sĂ„ mĂ„nga och starka röster fört afvog sköld mot detta ideal, tolkat kĂ€rleken som en blott hjĂ€rtats Ă„rstid, dömd att förgĂ„s som vĂ„rens blommor, en ungdomsnaturens lek eller en passionens öfvergĂ„ende storm. MĂ„nga hafva velat fysiologiskt naturbinda den och just
dÀrför försett den med flyktighetens hallstÀmpel, beskrifvit den sÄsom blott en lockelse af skönhetens yttre glans, sÄsom nÀr barnet lockas af en sötsak, en lockelse som sedan eftertrÀdes af skrÀmseln för Älderdomens yttre fulhet, sÄsom nÀr barnet skrÀmmes af ett spöke. SÄ mÄngenstÀdes Strindberg, Heidenstam, Levertin och nu senast Tor Hedberg i »JÀgarvisorna» i Vintergatan. Vill man sammanfatta deras Äsikt eller Ätminstone deras stÀmningskÀnslor mot denne fridsstörare, finner man dessa kÀnslor mön-stergiltigt om ocksÄ tÀmligen krasst och opoetiskt uttryckta hos gamle Schleiermacher, nÀr han sÀger: »Hvad som ofta kallas kÀrlek Àr blott en sÀrskild slags magnetism. Den börjar med ett besvÀrligt sÀttande en rapport, bestÄr i en desorganisation och slutar med en Àcklig clairvoyans och mycken utmattning. Vanligtvis Àr ocksÄ dÀrvid den
ena parten nykter.»
* *
*
Man fĂ„r af föreliggande bok ett starkt och vĂ€lgörande intryck af att kĂ€rleken icke alltid Ă€r en sĂ„dan illusion, ett starkt intryck af att, om den för svaga hjĂ€rnor kan vara en sjukdom till döds och en barnsjukdom, den för de starka dĂ€remot â vare sig den Ă€r olycklig eller lycklig â kan vara en fanatism, som öppnar lifvet, och en dröm, som afslöjar lyckans skönhet och utvecklar personlighetens fullvuxna kraft, nĂ„gonting som mognar och stĂ„lsĂ€tter, sĂ„som tron alltid mognar och stĂ„lsĂ€tter, och nĂ„gonting som förstorar vĂ€rlden och utflyttar grĂ€nserna för lifserfarenheten, sĂ„som lifvets allvar alltid gör det. Det Ă€r denna grundton, att kĂ€rleken i sitt allvar har nĂ„got med den religiösa tron samslĂ€ktadt, förmĂ„gan att till och med skapa lyckliga martyrer, som Ă€r den djupa ton och den
